Färre recensioner av böcker i svenska tidningar – bra eller dåligt? (Del 1)

Boktugg synar litteraturkritiken. Allt färre böcker recenseras på kultursidorna. Men enligt Madelaine Levy på Svenska Dagbladet har de valt att prioritera längre analyser framför korta snabbrecensioner.

Att litteraturkritiken långsamt fasas ut från dagstidningarna tycks vara en tanke som fått fäste hos de flesta av oss, men frågan är hur det egentligen ligger till. Därför var det extra intressant när Carl-Michael Edenborg satte fenomenet med den svikande kritiken på pränt.

Enligt hans artikel i Aftonbladet är det de största tidningarna som dragit ner mest på litteraturkritiken och grövsta tappet gör enligt artikeln Svenska Dagbladet – de har gått från 145 recensioner till 92 över en tioårsperiod.

Ändå är läget inte allvarligast i Sverige. Edenborg tar upp exemplet Danmark där man skippat nästan 34 procent av alla recensioner under det senaste decenniet. På samma sätt verkar det nu vara även i Norge, och med det får vi väl anse att den svenska statistiken då inte är ett undantag.

Det låter katastrofalt, på alla sätt. Men finns det kanske fler vinklar?

Om man ser på hur man egentligen räknar antalet recensioner, så hamnar vi på en annan ruta. Det här tog också Svenska Dagbladets kulturchef Anders Q Björkman upp i en kommentar strax efter Edenborgs inpass. Björkman nämner bland annat att antalet recensioner borde ha varit minst 30 procent högre om man tagit med tidningens Under strecket-essäer och andra sorters inslag kring aktuella böcker.

Björkman påpekar också att vi bör se på det här med sjunkande recensioner med något mer sansad blick: Är det bättre att publicera tio korta recensioner om enklare böcker än en enda lång om en viktig fackbok? Nej, så klart inte. Att räkna bort en Under strecket-essä på tio tusen tecken, och istället ta med en kort recension på femtio ord blir inte riktigt rätt. Vad är en recension och vad är det inte?

Intressant och viktig fråga. Vi får färre analyser, men kanske är de mer relevanta. Sedan kan man förstås inte komma ifrån att flera av de svenska dagstidningarna har slagits mot krympande budget och utrymme under en lång tid.

Det är inte många år sedan diskussionen handlade om att man på flera håll slog ihop sektionerna nöje och kultur, vilket så klart är problematiskt. Nöje och kultur är två helt skilda saker, och sektionerna har inte samma funktion. Det kvarstående resultatet blev att man vattnade ur två olika brunnar och stod kvar med något som var … ja, vad? Två identitetslösa sektioner som plötsligt har än mindre hävkraft.

Summan är förstås att det finns flera ingångar till diskussionen om den svenska litteraturkritiken och att Edenborgs text var viktig av många anledningar.

En väg mot djupare analyser

För att få lite mer kött på benen vände vi oss till litteraturredaktör Madelaine Levy på just nämnda SvD och frågade hur hon tänker kring framtiden och kritikens roll.

Vilken är den största förändringen kring litteraturkritiken, som du ser det?

­– SvD:s kritik hade länge sin tyngdpunkt på böcker av män från västvärlden. Det var dessa som recenserades och dessa som hyllades. Det var också mestadels dessa som var kritiker i tidningen. Idag finns en helt annan balans, självklart finns de vita männen kvar, men de är uppblandade med andra.

Hon fortsätter med att säga att det inte bara är tidningsbranschen som förändrats, utan även förlagsbranschen. Det finns idag en mängd kvalitativa småförlag som SvD känner att de vill följa och försöka uppmärksamma, även om tidningen i stort har färre antal recensioner än för tio år sedan. Man gör ett noggrannare urval.

­­– Jag har valt att inte ha kvar några korta recensioner, utan våra format är längre. Dels långa recensioner, samt en gång i veckan dessutom en kritikessä på 6 000 tecken och så varje dag Under strecket, där många av böckerna, framför allt sakprosa, anmäls.

Det här tillvägagångssättet har SvD valt för att de tror på analys, fördjupning, ett djuplodande samtal kring böckerna och författarskapen. Samtidigt säger Madelaine att den största utmaningen är urvalet.

­­­­– Jag hade kunnat lägga ut dubbelt så många recensioner, för det kommer ut oerhört många bra, intressanta böcker. Ännu fler om man även vill ha en internationell utblick. Men jag försöker att hela tiden göra ett vettigt urval för våra läsare. Hitta det som är kvalitativt, har en hög ambitionsnivå, och det som är intressant.

Osynlig kritik drabbar hela samhället

Och kanske finns det också något helt annat att diskutera. Kanske handlar problemet för den svenska litteraturkritiken om att nå ut genom det digitala brus som översköljer läsaren. När Svenska Dagbladets kulturchef Anders Q Björkman skrev om ämnet i samma kommentar vi tog upp inledningsvis, så berörde han också det som kan vara pudelns kärna. Litteraturkritik är inte alltid enkel och snabbläst, och får därför kämpa för att synas när mediebolagen matar på med sådant som kallas snabba klick.

Problemet som måste lösas blir då att man behöver fundera över hur man kan nå ut med kritiken på ett bättre sätt. Går det att hitta nya vägar och är det kanske så att man faktiskt bör ha färre recensioner, som är mer djupgående? Ja, det är möjligt att man i allmänhet kan tänka sig betala för de artiklarna på ett annat sätt och att det i förlängningen håller kritiken levande.

För den behövs. Att folk inte ser den är allvarligt. Kritik förtydligar och förändrar vår syn på världens tillstånd på tusen olika sätt. När kritik inte blir läst påverkas mer än bara litteraturområdet.

– ­Det som oroar mig är bokens och språkets ställning i stort, säger Madelaine Levy. Det jag ser tydligt är att böcker lätt hamnar utanför blickfånget, inte befinner sig i kulturens rampljus. Och det är ingen idé att sticka under stol med det faktum att det är svårt för kritiken att konkurrera i det digitala landskapet.

Vidare menar hon att kultursidornas läsare idag framför allt är intresserade av politik och samhällsfrågor. De läser gärna kulturell analys, kulturell fördjupning eller kulturdebatt som kretsar kring samhällsfrågor och/eller livsåskådningsfrågor. Det är det materialet som delas i sociala medier, framför allt om det är starkt åsiktsstyrt. Och det är det materialet som har lättast att bli läst på kultursidorna. Idéer är minst lika viktiga som förut.

­– Men man kan på sätt och vis säga att läsarnas fokus flyttats från fiktionen, det uppdiktade, till verkligheten.

Lösningen som hon ser det, är mer fördjupning och ett samtal som engagerar hellre än flera korta bedömningar av bra eller dåliga böcker.

Vart går vi då härifrån?

På Boktugg arbetar vi sällan med just recensioner, men vi är alla läsare. Du, jag, din granne. Och oavsett utgångspunkt, så gör vi alla en överenskommelse med boken vi läser och vi tolkar innehållet utifrån de glasögon vi fått under livet. Fint så, men vem ska ifrågasätta oss? Våra tankar? En kritiker går längre och placerar en roman i sin nutid och pillar isär den utifrån flera perspektiv och hjälper oss på traven.

Vad säger den aktuella boken om män och kvinnor, om vår historia, om vår framtid och om oss själva? Litteraturkritiken puttar irriterat till läsaren och frågar om vi tänkt på vad den här boken egentligen säger till oss. Här finns en kunskapsbank att respektera.

Motsatsen är i praktiken livsfarlig. Att stå stum och acceptera vad en människa, bok eller film påstår är att sänka världen i fördärv. Vi behöver kritik. Vi behöver kritikern. Vi behöver den tyngd med vilka de gräver ner sig i materialet.

Hur ser vägen framåt ut?

Madelaine Levy har ett par förslag, som vi gärna skriver under på när det gäller att hålla litteraturfanan högt och inte ge vika för det förenklade nyhetsflödet.

– Det blir svårare att i lugn och ro sitta och läsa en bok, som kanske är komplex och ger lite huvudbry, om man är van vid att hela tiden få snabba dopaminkickar av den bekräftelse som sociala medier ger. Men det är värt det att ta sig den tiden, att motstå det suget. Och att träna sina barn i att göra det.

Hon avslutar med att påpeka att vi alla bör dra vårt strå till stacken.

­­– Jag tror att alla vi som bryr oss om litteraturen, som ser dess kraft och tycker den är viktig, måste engagera oss. Det kan gälla stora beslut, som hur vi röstar. Men även små vardagssaker, som att dela litteraturkritik i sitt sociala medie-flöde.

Därmed sätter vi punkt och konstaterar att vi inte ska ge upp hoppet än. Det finns en stark vision om framtiden, inte minst ser man det i tankarna som följt Edenborgs text runt om på internet. Jag tar särskilt till mig Anders Q Björkmans tanke om kvalitet kontra kvantitet – kanske borde vi fundera mer över vilken sorts kritik vi får levererad, än kring det faktiska antalet recensioner. Kvalitetskritik lider vi ingen brist på i Sverige.

I nästa del funderar vi på hur relationen mellan författare och kritiker förändrats över tid och var vi står i nuläget. Vad betyder en recension för en författare?