Efter veckor av förberedelser och långa nätter har vår vän Buttra bokhandlaren fått ta katten Ernst med sig till jobbet inför bokrean, men dagen börjar inte helt lyckat.
Jag vaknar med ett ryck, trots att jag vet att det är det sämsta sortens sätt att vakna. Särskilt när man skriver en text och ska inleda den. Är det världens mest slitna uttryck?
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Han vaknade med ett ryck och visste inte var han var. Han vaknade med ett ryck och insåg att kvinnan vid sidan om honom var död. Han vaknade med ett ryck och förstod genast att något var annorlunda med världen. Han vaknade med ett ryck och mindes genast att han drömt om att han vaknat med ett ryck. Han vaknade med ett ryck och …
Herregud, hinner jag tänka redan innan jag slår upp ögonen. Jag är alltså där redan nu. Vid fyrtio års ålder är jag en klyscha, som tagen ur en dålig roman.
I den stunden känner jag hur något fuktigt dras fram och tillbaka över min kind och hoppas att det kanske ändå är så att jag fortfarande är gift och det är min vackra fru som förvillat sig över på min sida sängen.
Men nej. Det är det inte. Omständigheterna är mycket olika det scenariot. Jag ligger inte ens i en säng. Jag har somnat på golvet i bokhandeln och den våta uppenbarelsen på min kind tillhör min vän Ernst. Bok-katten. Han slickar på min kind för att väcka mig, men det är inte riktigt likt honom att vara så närgången. Han brukar låta mig sova, om det inte är så att han känner att någonting …
”Ernst, vad är det som händer?” viskar jag och försöker komma upp till sittande. Kvar på golvet står en av pallarna med de sista reaböckerna som ska upp. ”Hur är det, Ernst? Varför så bråttom?”
Han sitter helt stilla och tittar på mig med sina gula ögon. Pälsen är yvig och tjock, som på alla katter av rasen Maine Coon. Man brukade skämta om att just den sortens katt var en blandning av en tvättbjörn och en vanlig katt. De är stora till sorten och yviga som små troll.
Till saken hör att det kanske är den klokaste av alla sorters katter. Utan problem kan Ernst öppna en dörr om han vill (nå, inte om jag låst den, förstås), och han är förtjust i både vatten och sällskapligheter.
Jag reser mig upp och ser att butiken är förvandlad till en bunker. Böcker överallt. Rea, rea, rea. Vem ska överleva den här månaden, med alla dessa romaner och fackböcker som redan gått ett varv i butiken och nu återvänder i billigare tryck för att locka ett par tusen läsare till?
Där jag legat och sovit ligger den sista pallen kvar på golvet, ensam och tömd. Lite dammig är den också, och ett par spetor sticker upp ur träet. Men den är tom. Tom, tom, tom. När jag inser det känner jag mig också rätt nöjd med mig själv innan Ernst buffar till mitt ben och slinker förbi mig som en gul och vit skugga mot väggen.
”Jag förstår inte vad du menar, Ernst”, säger jag igen, men hinner bara vända mig om innan jag inser mitt misstag. Jag pratar till mig själv, tyst och nervöst. ”Nej, nej, nej … är klockan så mycket? Det är inte möjligt, det kan inte vara så att jag …”
Men jo. Så är det. Klockan är verkligen fem över nio och utanför butiken står minst femtio människor i kö för att komma in och ett par av dem har sett mig snurra omkring som en lealös kasperdocka mellan raderna med böcker. Jag är ju inte redo. Inte än. Inte nu. Inte idag.
Ernst har hoppat upp på disken och jamar. Han gäspar och sträcker ut ryggen, långsamt. Och jag ser honom sitta där. Jag ser människorna utanför och vet att jag måste öppna.
Rean. Är. Här.
Damen som står först knackar på fönsterglaset i entrén och lutar sig fram, formar en strut av sina två händer och lutar sig sedan mot rutan. Kisar med blicken. Jag vinkar till henne och går raka vägen dit, och tänder i taket på vägen. Dörrhandtaget till ytterdörren ligger kallt i min hand.
Jo, jag vet att det är dags.
Jag vet det.
Trots det vänder jag om igen och lämnar de många människorna utanför, medan jag går bort till Ernst och klappar honom på huvudet.
”Tack, min vän”, säger jag och känner hur han börjar spinna. ”Vi har väl inte mycket val, eller? Nej, jag skulle inte tro det. Är du beredd? Nu kör vi. Jag bjuder på en bulle senare.”
Jag börjar gå tillbaka mot dörren, men stannar upp igen. Jag ser veckans enda två egentliga nyheter stå på disken vid sidan om mig.
Men nej. Jag vet inte om det är genialiskt eller ett utslag av galenskap att släppa en bok under den första reaveckan, men de här två verken står där likväl.
Den ena är Vänskap och varma tassar från Brombergs, en samlingsvolym där kända författare och skribenter berättar om sina fyrbenta vänner. Den satt Ernst och tittade på rätt många timmar under kvällen igår när jag kämpade här. Han verkade gilla hundarna på omslaget.
Och boken vid sidan om den är En ärthjärnas biografi av Gilles Paris, en titel som jag genast kan sympatisera med.
Därmed får jag också lämna tankarna därhän, för nu måste den här ärthjärnan vrida om regeln i låset och släppa in människorna. Så blir det också. Stålet rör sig, dörren går upp.
Dofterna slår emot mig när de passerar mig som en flodvåg. Sedan är vi igång. Sedan sker det. Femton minuter senare är butiken förvandlad till ett intermezzo av stökiga bokköpare. Ingenting kommer någonsin att bli sig likt efter den här dagen.
Men när jag står där och ser det hända, kan jag egentligen bara säga en enda sak:
”Jag fan i mig älskar er allihop för att ni är här. Välkomna till en riktig bokhandel. Jag bjuder på kaffe om ni vill ha en kopp.”
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
