Rookie 1B med Reidar Jönsson: “Nästan ett halvt sekel efter debuten, minns jag det som igår”

Reidar är djupt förknippad med sin storslagna succé om tioåriga Ingemar Johanssons uppväxt. Men romanen Mitt liv som hund är verkligen inte allt man behöver veta om honom. Ur den glödande pennan har det kommit oerhört mycket annat och här berättar han om hur allt började. Och om vad som hände efter genombrottet.

Vägen fram till den första boken kan se ut på tusen sätt och vid debuten vet man som författare inte heller åt vilket håll vägen svänger. Kanske kommer man inte längre än så. En del skriver sin första bok och sedan är det över. Andra fortsätter i ett halvt decennium och skapar sig en lång och framgångsrik karriär. Reidar Jönsson är en av de sistnämnda och vi träffade honom för en kort intervju om ett skrivande liv.

Han är idag 73 år fyllda och lika aktiv som någonsin. Det jag själv visste säkert var att han gjorde en hejdundrande succé med Mitt liv som hund, och att han sedan fortsatt på den litterära banan. Nyfiken undrade jag så klart hur han kom igång och fick till den där första romanen.

– Jag var strax över tjugo när jag började skriva mer aktivt, säger Reidar. Det var sextiotal. Jag hade arbetat till sjöss under flera år och hade ingen som helst kontakt med den litterära världen. Däremot hade jag läst enormt mycket under flera år.

Efter att ha varit hemma ett tag fick Reidar plötsligt för sig att han kanske borde göra lumpen. Han skrev till flottan och undrade varför han inte blivit inkallad. Hade de tappat bort honom? Vilket han så klart visste att de hade gjort, precis som skolväsendet.

– Jag hade jobbat sedan jag var 14, bland annat till sjöss, och flugit under radarn under alla år, säger Reidar. Men nu blev jag inkallad till värnplikt.

Under den här tiden fortsatte han skriva och det ledde till att han mötte Kerstin Hallén. En kontakt som han ser tillbaka på med glädje. Han till och med säger att det var Kerstin Halléns förtjänst att han inte gav upp den litterära banan och fortsatte skriva. Hon var redaktör för en skönlitterär sida i tidningen VI och uppmuntrade honom mycket. Tog in hans texter och skrev till honom. Då var det mycket poesi och noveller.

Och Kerstin skickade också runt honom på olika fackföreningstidningar för att sälja sina noveller. Det var på så sätt de långsamt blev vänner. Faktum är att Reidar nämner henne som sin viktigaste mentor, och en person som fanns där tills hon gick bort 2012.

– Hon hann precis läsa min Hundens paradis, säger Reidar. Hon var genom alla år den första viktiga läsaren av mina manus. Det var alltid hon och ingen annan. Hon var en fantastisk människa.

En författarkarriär inleds trots arbetsförmedlingens motvärn

Resten av vägen mot publicering var inte spikrak, trots att han fått uppmuntran och stöd. Han beskriver själv händelserna innan den första boken som en roman i sig, och kanske ligger det något i det. Han träffade en tjej efter värnplikten, och de fick barn. Reidar blev då något så ovanligt som en tidig hemmapappa på sextiotalet när tjejen skulle läsa vidare.

– Inga problem tänkte jag, säger Reidar. Klart jag skulle kunna bolla skrivandet med barnpassandet och letandet efter ett förlag till boken jag skrev på. Och det gick faktiskt hur bra som helst, mest eftersom jag var lite aningslös och bara satsade på att göra alltihop.

Han var vid den tiden inspirerad av den nya franska vågen och Michel Butors experimenterande med tid, form och innehåll. Resultatet blev boken Endast för vita, som Reidar kallar för en svårläst roman om rasism och våld i länderna han besökt när han jobbade på sjön.

– Jag ville skildra ett liberalt samvete som inte kunde ta ställning och därför bröt samman, säger han. Det var utgångspunkten.

När sista ordet var skrivet uppstod nästa utmaning. Han hade inga relationer till de svenska förlagen och började därför med att skicka in texten till Bonniers. De var positiva på det hela stora, men hade en enda invändning som gjorde att de tackade nej. De tyckte att boken föll samman på slutet, vilket också var meningen, men inte något som föll dem i smaken.

– Fast jag gillade just den där meningen de skrivit om att boken faller samman, så jag snodde den och lade till i följebrevet jag skickade till Norstedts, säger Reidar. Sedan höll jag tummarna och väntade.

Under tiden bodde han kvar i Kristinehamn, då som arbetslös. Han gick till arbetsförmedlingen och träffade en handläggare, som sa sig vara en gammal radikal från Ådalen. Redan under första mötet gjorde han klart för Reidar att han måste läsa på universitetet för att komma vidare.

– Visst, sa jag och funderade inte över vad det innebar, säger Reidar. Som ett led i det där blev jag skickad till Örebro för att göra ett psykologiskt test, som skulle avgöra vad jag hade fallenhet för. Jag ville bli konstnär och det hade jag sagt till mannen på arbetsförmedlingen.

Under sommaren jobbade han som bogserbåtskapten. Men sedan hörde plötsligt arbetsförmedlingen av sig om det psykologiska testet. Det visade i praktiken att han inte hade någon läggning för konstnärligt arbete alls och det var också vad de sa till honom. De erbjöd honom jobb på däckföretaget Goodyear.

– Veckan innan hade jag fått ett kontrakt från Norstedts i min hand, säger Reidar. Jag sa inget om det till dem på arbetsförmedlingen, men jag var både förbannat arg och stolt. Meningen med det psykologiska testet var förstås att driva människor mot att bli arbetare hellre än konstnärer.

Första boken som en matematisk formel

Än idag ser Reidar sin första bok som en matematisk beräkning. Enligt formeln går det alltså att plocka isär hela boken, bit för bit. Och, som Reidar säger, så har han fortsatt arbeta med  tid och rum i sina verk. Som strukturer som antingen stödjer berättelsen eller motarbetar den. Ibland blir det ett problem, eftersom han ser att han gör det svårare än det är.

När Endast för vita släpptes började väntan på recensionerna, som var övervägande positiva. Boken bemöttes med respekt, även om den låg långt bortom den arbetarförfattare Reidar ibland beskrevs som.

Och trots den positiva inledningen på författargärningen, så blev han inte immun mot recensioner. Precis som de flesta andra kände han länge att det var nervöst med kritiken och insåg efter ett tag att det var på grund av att böckerna var så hårt knutna till honom själv som människa.

– Jag har en väldigt narcissistisk grundton som kommer av att jag inte blev sedd som barn, säger Reidar. När jag fick en negativ recension kändes det som om jag försvann och inte var värd något. Men det har jag långsamt arbetat bort genom åren, genom teaterarbete och fackligt arbete i dramatikerförbundet och författarförbundet. Bland annat.

När Mitt liv som hund sedan kom flera år senare var Reidar säker på att den skulle bli en framgång. Han till och med sa till kontakterna på Norstedts att boken hade blivit en världssuccé om den skrivits på engelska.

Förutspådde han nästan framtiden? Ja, faktiskt. Romanen kom att säljas till Farrar & Straus där den blev en enorm framgång. Folk älskade boken lika mycket som filmen och plötsligt var Reidar en världskändis.

– Då hade jag flyttat till Frankrike för att skriva, säger han. Där skrev jag uppföljaren En hund begraven. Sedan fortsatte jag till USA när jag träffade en ny tjej, men det var mitt livs största misstag att försöka skriva manus där borta. Jag har aldrig mött så mycket avundsjuka som författare som jag gjorde under den tiden. Det var svårt. Jag tog illa vid mig.

Han skrev filmmanus på engelska och säger själv att det var en stor ansträngning att bli “lika bra” som alla andra. Det var så han såg på det – bara för att han hade haft en stor hit med Mitt liv som hund, så kände han sig inte som en fulländad författare. Han ville bli bättre och tog erfarenheterna efter succén som en sorts betald författarskola där han kunde lära sig nya saker.

– Jag tänkte hela tiden att jag skulle bli en bra författare när jag var 50, säger Reidar. Att jag på något sätt skulle ha nått fram då. Att det skulle ske senare. Men det var dyrt att leva i Los Angeles och pengarna försvann fort. Jag visste inte riktigt vad jag borde göra och skrev en novellsamling och en roman. Det borde jag tydligen inte ha gjort.

Flera irriterade röster hördes från Sverige om att han lagt sig till med maner och anpassat sig efter Hollywood. En del påstod också att han antagligen låg vid poolen och komponerade sina verk nu för tiden. Utan skärpa. Det var inte rolig kritik och den tog hårt på honom.

– Jag gjorde det enda logiska draget jag kunde komma på och flyttade hem för att inte förlora det svenska språket, säger Reidar. Sedan blev det som det blev. Min sambo fick cancer och jag prioriterade om livet. Så var det under många av åren som följde och efterhand har jag insett att mitt skrivande har styrts av de tre k-na: klass, kvinnor och kapital.

Det sistnämnda avgör ständigt hur lång tid han kan unna sig själv att lägga på nästa roman – hur mycket tid har han råd med? Ett dilemma som så många författare dras med, oavsett succéer och dalar i karriären.

Nu för tiden är det viktigt för honom att få vara själv så mycket som möjligt och han lever så isolerat han kan. Det känns som en styrka att trivas för sig själv, säger han flera gånger. Och att försörja sig själv som kritiker vill han inte, när han nu är författare på litteraturens spelplan. Det skulle kännas fel.

– Jag är fortfarande den där lille grabben som rymde från folkskolan, säger han. Den dyslektiske ynglingen som jämt fick BC i svenska, men som nu älskar att nästan kunna stava och få se sina böcker komma i tryck.

Den där sista repliken beskriver människan och författaren Reidar på ett bra sätt. Men han är snabb med att göra ett tillägg:

– Allt som inte har med skrivandet att göra är bara utanpåverk, och saker som vårt lands sista autodidakt inte bryr sig så mycket om.

Text: Conny Palmkvist