En färgsprakande miljonsuccé är kanske inte alltid den bästa vägen för en författare Conny Palmkvist funderar kring hur olika det kan se ut för författarna som kommer ut med sina första böcker och hur illa en framgång faktiskt kan sluta.
Nå, hur är det då för de som debuterar? Egentligen?
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Vi får nog börja från början.
Den okände författaren sitter ibland i hela sitt liv och skriver på olika manus. Bok efter bok, från pärm till pärm. En del av dem går upp två timmar tidigare varje morgon och nedtecknar sedan disciplinerat sina ord fram tills dess att de måste gå till det där andra jobbet. Arbetet man har tagit för brödfödan. Ja, ni vet – det riktiga yrket, så att säga.
Det som utmärker många av de skribenterna är den obändiga viljan, som ibland stannar kvar långt in i ålderdomen. När allt utom orden grånat. Kanske började de redan som tonåringar att gömma poesi under sängen och rycka loss brottstycken ur livet för att skriva om dem till dramatiska berättelser, och fortsatte sedan av bara farten.
Sextio år senare är de fortfarande igång med att sortera lösblad och skriva varje dag.
De vägrar ge upp, trots att ingen visar dem något intresse och de standardiserade svaren från förlagen numera ligger i en hög som är tjockare än bibeln. Ja, ibland sneglar författarna på den där högen, men oftast låtsas de om att den inte finns där. De är alltför upptagna med att fortsätta på nästa manus, som de i djupet av hjärtat vet kommer att bli deras genombrott hos den där kända förläggaren. För någon gång måste det hända.
Det är lite av en opublicerad författares sjuka att man alltid känner sig förfördelad och orättvist betraktade från förlagen. Hur kan de inte se hur bra man är?
Man har ju faktiskt skrivit i nästan sextio år …
Vid en första anblick känns ett sådant öde nästan exotiskt. Men man ska vara krass är det väl precis så där det ser ut för de flesta av de aspirerande författarna i ett land som Sverige – högst tre eller fyra per tusen manus väljs ut för publicering hos de stora förlagen varje år. Tre promille, alltså. Sug på den karamellen. Det är ett försvinnande litet antal debutanter när man slår ut siffran på hela den grupp som sitter och skriver i lönndom minst ett par gånger i veckan, och som hoppas på att bli utgivna. Som ser sig själv som författare i hjärtat, men ännu inte lyckats förvärva drömmen.
Frågan vi egentligen borde ställa oss är så klart varför de fortsätter. Och det svaret är kanske enklare än det kan förefalla vid en första anblick.
De brinner för vad de gör. Älskar orden. Texten. Flytet och kampen med att få till ett flöde från början till slut. Och det som verkligen lockar på dem likt den där gyllene hinken vid regnbågens slut är så klart tanken på att bli antagna och få debutera.
Bara man blir publicerad kommer allting att bli bättre
Är det något man är helt säker på som aspirerande författare så är det att en debut kommer att lösa alla världens problem och för evigt sätta ens namn på de guldpläterade gatstenarna längs de litterära gatorna i världens huvudstäder. Exakt varför det där ska ske bara för att man blir publicerad har man kanske inte alltid funderat igenom så noga (jag vet att jag inte gjorde det), men visst ser man en boulevard av glamour där det regnar pengar från himlen. Tidningar som ringer dygnet runt. Tv-program också.
Och när man ser den där framtidsbilden av sig själv, på samma gyllene boulevard, ser man också hur man själv fortsatt skriva år efter år efter år … med samma succé, givetvis.
Nå, men om vi då går så långt som att vi köper tesen att du som författare en dag blir utgiven och en eftermiddag skakande av glädje håller din första roman i handen, kan vi då utgå från att din bana mot stjärnorna är utstakad?
Nja, jag vill inte vara en sur fis. Men. Nej, tyvärr inte. Många författare lägger faktiskt ner sin karriär helt och hållet och skriver inte fler böcker efter den där allra första, oavsett vilket genomslag de får med debuten. Det finns så mycket annat som påverkar.
Att debutera blir inte alltid en räddare i nöden
Ett av de mest kända exemplen är J.D. Salinger. Han skrev sin Räddare i nöden och fångade upp en hel generation av unga män genom att sätta fingret på känslan i att vara på drift i början av livet. Att växa upp, att ha ångest. Att genomskåda vuxenvärlden. När boken släpptes 1951 hade han redan fått ett par noveller publicerade i stora tidningar och skulle fortsätta leverera noveller några år till, men han kom aldrig tillbaka till romanskrivandet. Ingen ägnade heller hans andra verk särskilt stor uppmärksamhet och när man nuförtiden ska iscensätta en ensamvarg till författare, så utgår man allt som oftast ifrån just Salinger.
Men vad hände då? En del säger att han inte tålde uppmärksamheten, andra säger att den skrämde honom. Många påstår att han inte tyckte att det offentliga rummet var något för en arbetande författare och därför drog sig undan – och att det förklarar varför han levde i skuggorna resten av livet, folkskygg. Faktum är att han byggde en mur runt huset. Han köpte en vakthund och bad förlaget ta bort hans bild från samtliga nytryck av Räddaren i nöden. Just det där säger kanske inte mycket om varför han inte skrev fler romaner, men klart är att livet hann ikapp honom. Han gillade hantverket, men inte uppmärksamheten.
Efter Salingers död sa vännen Jean Miller att författaren varit en person som ville lyssna på människorna runt sig, men att han också varit någon som drabbats hårt av sin tjänstgöring under andra världskriget. Hon menade i en intervju med CBS att kriget var den motor som drev alla hans berättelser, mer eller mindre.
“Det är fascinerande”, sa hon. “Kriget gjorde honom till en stor författare, men bröt samtidigt ner honom som människa.”
Säkert ligger sanningen om att det inte blev fler böcker mellan krigsskadan och hans folkskygga sinne. Jag tror att han hade hållit med Doris Lessing som bara några månader efter att hon fått Nobelpriset sa att utmärkelsen varit “en jävla katastrof” för hennes skrivande. På flera sätt. Hon tyckte att hon var gammal och inte hade tillräckligt med energi både till att författa och ge intervjuer i tv-sofforna. I slutänden var det skrivandet som fick stryka på foten. Jag kan tänka mig att J.D. Salinger haft en själsfrände i henne.
Det omöjliga i att ångra en redan publicerad roman
Den där berömmelsen som många önskar sig innan den första boken kommit ut kan alltså vara något som biter ifrån rejält.
Ibland kan det gå så långt att en författare börjar hata sitt första verk och helst vill slippa se det. Anledningarna varierar, men en skribent som Stephen King har bättre anledning än det flesta. När han skulle introducera sin pseudonym Richard Bachman lät han alter egot debutera med romanen Raseri, som handlar om en ung man som tar med sig vapen till sin skola och där tar elever och lärare gisslan. Det är en blodig historia som senare kom att bli verklighet, igen och igen. När polisen lyckats knyta boken till fyra olika skolskjutningar i USA orkade Stephen King inte längre utan bad sitt förlag dra tillbaka boken. Numera vill han inte ha med den att göra. Sett ur vårt perspektiv kan man naturligtvis inte veta sådana saker innan man släpper en bok, och man kan inte heller ta ansvar för vad folk gör när de läst den. Men det egna samvetet är dock något helt annat och det får man bära på.
Åter igen finns här en parallell till författaren vi nämnde tidigare: J.D. Salinger. Också han fick problem efter sin bok. Betänk att John Lennons mördare bar på just Salingers bok när han sköt den fine musikikonen utanför dennes hem i New York.
Nej, det är inte ovanligt att man ångrar sin bok. Tänk på att en författare som Peter Benchley, vars första roman var numera klassiska Hajen, kom att bli en stor sorg för honom under hela livet sedan. Varför? Efter filmatiseringen av samma bok bredde en otrolig hajskräck ut sig över världen och det var inte alls det han önskat sig. Det sällsynta rovdjuret blev nu jagat än hårdare och eftersom alla tyckte så illa om dem efter filmen, så dröjde det innan miljögrupper opponerade sig. Faktum är att Benchley senare ägnat mycket tid åt att skydda hajen som varelse, inte minst vithajen som han gjort till mördare i sin egen bok.
Hajar du?
Man vet aldrig vad som kommer att ske, men måste så klart chansa ändå. Så klart ska vi inte måla fan på väggen, men kanske bör vi blanda lite klarsyn i drinken som serveras på det där sporadiskt besökta release-kalaset på ortens halvstora restaurang. Vi ska tänka stort, tänka vackert och komma ihåg varför vi egentligen sitter där med pennan i handen mellan två och fyra på natten bara för att vi vaknat med en god idé till en ny bok.
En nykter syn på förutsättningarna gör oss till gladare författare
Hur vi än vrider och vänder på det är det rimligt att säga att vi bör vara lite försiktiga med ord som succédebut och blockbuster. Kul, javisst. Men ett måste? Nej, absolut inte.
Det finns alltid två sidor av ett mynt och en författarkarriär kan ibland vara längre än ett halvt sekel och mycket kan förändras i våra liv. Tänk på att en författare som A.A. Milne skrev och skrev efter sin debut, som var en roman för vuxna, men inte gjorde succé förrän många år senare och då med en barnbok han kom att hata. Jo, det är sant. Han avskydde Nalle Puh, eftersom boken tog allt fokus från hans långa litterära gärning och helt överskuggade vad han mer gjort i livet. Vilken sorg det måste varit.
Genombrottet kom, men förtog helt glädjen när han blev känd för fel bok.
Uppmärksamheten smittade inte alls av sig på hans gamla debut, eller allt han skrivit efter den, och det mesta av de verken är numera något för de riktigt inbitna fansen.
Längs samma mulna stig möter vi även Anthony Burgess, som idag mest är känd för sitt verk A Clockwork Orange. Han påstod själv att han skrivit succén under bara tre korta veckor och att han egentligen hatade filmatiseringen mer än boken i sig själv, men det spelade i slutänden mindre roll. Faktum kvarstod: Den första boken överskuggade allt annan han försökte göra. Och tiden gav honom ingen respit.
Sverige är kanske inte så annorlunda, trots allt …
Utöver alla dessa exempel har vi de svenska debutanterna som ploppar upp likt blyga svampar ur jorden och försöker göra sig hörda. I ett radioprogram på P1 under 2005 hade man samlat ihop årets alla debutanter i en hög och skulle sedan diskutera vilka av dem som hade en chans att skapa sig en karriär.
Jag minns namnen och jag minns vilka journalisterna var, men de hade inte rätt i en enda sak de sa. Inga av författarna de pratade om som stora framtidslöften är idag särskilt aktiva – däremot har några av de som lades i högen för “sånt som borde refuserats långt innan publicering”, gjort sig ett respekterat namn och hittat en positionering i branschen.
Vem bestämmer vad och varför blir det som det blir?
Litteraturens ödesgudar är svårflörtade.
Trillar du ner bland guld och gröna skogar i debuten, så gör det säkert inte ont. Men om du inte gör det, så är livet inte slut för det. Det har gått lika jädra illa för många av de som gjort succé, som för de som inte gjort det. Fördelen med att debutera lite stillsamt blir däremot kanske tydligare när du sitter där med datorn framför dig och inte behöver känna att du ska leva upp till kraven från en miljonsäljande förstabok.
Det handlar kanske om perspektiv, om att veta vad man vill.
Eller vad man inte vill.
J.D. Salinger var säkert inte en väldigt olycklig sate varje dag under resten av sitt liv efter den där storstilade debuten, men han kunde säkert varit utan Räddaren i nöden om du frågat honom. Han hatade uppmärksamheten. Det han ville var att få skriva. Inget mer. Men långt innan han gjort den där första succén, när han var soldat i kriget och när han som liten grabb drömde om framtiden, då trodde han att det var succé han ville göra. Han ville bli berömd och respekterad för sina litterära verk.
Ack, som han missbedömde sig själv. Det var ju bara orden som räknades.
Att kunna sätta dem på pränt.
Känslan i pennans rörelse.
Ordens förtjusning.
Det enda pengarna och framgången gjorde var att han inte kunde fortsätta njuta av det han älskade mest i hela världen.
Det där är faktiskt något att tänka på som skribent varje gång man påbörjar ett nytt projekt. Vilken sorts författare är du? Är du typen som ska sälja en miljon böcker, eller är du nöjd med fina recensioner som ger dig åtminstone mat på bordet? Nästan automatiskt tror alla sig vara det förstnämnda, men jag är inte så säker på att den vägen alltid är rätt.
Kanske ska du inte ens bli publicerad utan bara skriva för att du älskar det?
Om den känslan verkar absurd i sin dumhet, så tänk på J.D. Salinger som hade en enda stor stund och sedan fick lida för det hela livet.
True story, som man säger.
Vi ses bland orden.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
