Buttra bokhandlaren glömmer en födelsedag och skummar böckerna vecka 8

När jag gick till jobbet i morse snöade det ihärdigt, trots att klockan bara var kvart över sex på morgonen. Jag korsade bron i centrum och stod och såg ut över staden. Ensam.

Det var nog tur för Ernst att han stannade hemma i den här kylan. Han är en bra katt, som älskar bokhandeln, men han gillar inte snö. Jag får ta hem en bok till honom ikväll, för att kompensera att jag är borta så länge nu om dagarna. 

Framme på Hornsgatan sneddar jag runt hörnet och kommer in i gränden bakom affären och stannar upp framför dörren. Förvånad och förstummad. I den puderlätta snön syns fotsteg, som kommit och gått. Chefen? tänker jag. Har han äntligen dykt upp igen? Möts vi till slut, ännu en gång, efter så många år?

Men nej, så klart inte. När jag kommer innanför dörren ser jag att lokalen är larmad och allt är släckt. Han har lämnat området. Elvis has left the building. Jag förstår att det låter konstigt att jag inte träffar min chef mer än sporadiskt (vilket är en underdrift), men sanningen är att vi sågs på anställningsintervjun och under fem dagar i början. När han lärde mig jobbet. När han gick hem vid lunch den fredagen (det var för femton år sedan), tittade han bara på mig och log. Frågade om jag klarade mig nu, resten av dagen. “Ja”, svarade jag och trodde vi skulle ses måndag morgon. Det gjorde vi inte.

Numera har jag bara kontakt med honom via mail. Han begär in kvitton från kassan och så vidare. Bokföringen. En del beställningar ligger här och väntar på mig ibland. That’s it. Vad ska man göra?

I ett hörn står det fortfarande tolv pallar böcker som hör till rean. Nu är det bara tio dagar kvar innan helvetet brakar loss. Det enda som är värre än just rean är boksmygarna. De började dyka upp när försäljningen online kom igång. Du vet, när Adlibris slog sig in i våra liv. Då blev alla de där snåljåparna plötsligt synliga i butiken. De tittar på böckerna här och hukar sedan bakom hyllan för att googla priset på Adlibris. För att se hur mycket de sparar om de går hem och beställer från datorn istället.

 Jag packar upp nyheterna och suckar när jag inser att de flesta förlagen håller tillbaka releaserna just nu, inför stinkrean. Men visst finns det pärlor här i högen.

Lin Hallberg har släppt ännu en hästbok! Den heter Full galopp, Sigge. Det blir som vanligt en storsäljare, tror jag. När barnbarnen fyller år kommer mormor och morfar och köper ”något som handlar om hästar” och sedan är hyllan tom här igen. Under den boken hittar jag Mitt unga fartfyllda liv, som skrivits av en ung tjej med Downs syndrom. Den verkar fin och tjejen, som heter Amanda Malmberg, har skrivit den själv. Den ställer jag på disken, vid sidan om förra veckans tips.

Där kommer tröttheten över mig och jag sjunker ihop. Som tur är hittar jag sedan boken Motiverad i högen och efter att ha bläddrat lite i den känner jag krafterna återkomma. Fler nyheter tickar förbi, och sedan en riktig liten pärla … Skura ut, om ett författarliv, skriven av Kerstin Strandberg. Den är nog något för mig. 

Jag öppnar i vanlig ordning och sitter sedan med blicken mot snöfallet utanför skyltfönstret. Folk rör sig på gatorna, skyndar hit och dit. Men inte jag. Jag ser till att ha dörren upplåst och vänta in de första kunderna. Inte förrän då inser jag att det är Ernst födelsedag. Herregud, tänker jag. Hur kunde jag glömma?

Jag tar telefonen och ringer hem. Självklart svarar han inte, Ernst. Telefonen är onåbar. Däremot hör han just nu hur telefonsvararen går igång och att jag sedan börjar prata till honom genom högtalaren.

”Ernst, min käre katt”, säger jag i telefonen. ”Jag glömde din födelsedag. Förlåt mig. Ikväll blir det fiskbullar och potatis, det lovar jag. Och sås till! Dagen till ära …”

Sedan sjunger jag en visa för honom. Jag vet att jag är en sorglig stackare som ringer hem till mig själv, för att gratulera katten, men jag har ju ingen annan. Det är bara jag och Ernst. Visst har det funnits kärlekar i mitt liv, innan … men det gick bara inte. Förbannade kärlek, tänker jag och ser att nästa bok heter precis så. Jag skrattar till. Colleen Hoover måste läst mina tankar när hon satt titeln på den där nya romanen.

Under den hittar jag Iskompisar 1, som är en ny bok av Linda Skugge. Hm. Från 6 år och uppåt. Hon har visst påbörjat en ny serie om ett gäng tjejer som åker konståkning. Där ser man.

Jag hör klockan ringa i dörren. Ser en äldre herre stiga in och stampa av sig skorna på min gamla dörrmatta. Han hälsar med en nick och går in. Jag ler mot honom, men ångrar mig. Jag ser telefonen i hans hand, hur han glider förbi hyllorna och fotograferar ett par av böckerna som ser intressanta ut. Ännu en boksmygare. Sånt är väl livet, antar jag.

När han sedan ska gå, efter att ha fotograferat av minst tio böcker och googlat hälften av dem, så stannar han till vid disken för att prata lite.

”Det är en fin gammal bokhandel, det här”, säger han. ”Det är tur att ni finns kvar. Men lätt kan det väl inte vara?”

Jag skakar på huvudet. Han tror jag gör det för att konstatera att jo, det är svårt och komplicerat i dessa tider, men i själva verket är det honom jag inte förstår mig på. Jävla boksmygare, vill jag skrika.

Istället ler jag trött och säger: ”Adjö då, och välkommen tillbaka.”

Den äldre mannen öppnar dörren och går sin väg, med telefonen fullproppad av förslag på böcker som han kommer att skicka efter portofritt från någon väl vald internetförsäljare. Vilken tur att han kan få komma hit och hitta tips och snacka lite och dricka en kopp kaffe ibland. Det är ju för väl …

Kvar står jag och tänker på Ernst. Happy birthday, dear friend. Jag plockar ner en av nyheterna som hamnat överst i högen och ser redan framför mig hur jag och Ernst kommer ha en myskväll där hemma. Han kommer älska den nya boken Med mina ögon sett, som handlar om en ledarhunds äventyr. Han älskar hundar, den där Ernst, trots att han är en gammal katt. Jag lägger boken i väskan, betalar kontant i kassan.

Nu återstår bara resten av dagen. Det betyder lunch av knäckemackor, minst fyra boksmygare till och kanske fem sålda böcker.

Det kunde varit värre.