Buttra bokhandlaren botaniserar bland nya böcker vecka 6

Jodå. Nya böcker. Igen. Ryktet säger att vi den här veckan hittar glada hundar, deppiga människor och lite historia i lådorna. Vi får väl se. 

Måndag morgon. Det verkar alltid vara måndag morgon. Jag hinner inte ens öppna dörren förrän posten börjar trilla in. Lådor med böcker, månad efter månad.

Och jag förstår inte ens hur han tänker när han beställer in nyheterna, min chef. Det verkar som om han chansar fritt. Eller går han på magkänslan? Själv har jag ingen sådan. Magknip är väl det närmsta jag kommer.

Jag har jobbat här i tjugofem år och den enda sak som har mer damm på sig än jag är väl lådan med reaböcker. En del av dem har legat där oändligt länge. Den där lådan är väl att betrakta som böckernas kyrkogård. Ibland stannar någon stackars kund och rör omkring i dem, men vänder alltid om och går igen. Tomhänt, så klart. Det enda som hänt är att dammet ovanpå dem har vänts ner och hamnat i botten.

Hur som helst. När posten dök upp med boknyheterna för några minuter sedan var det lite snö på en av förpackningarna. Det gillade jag inte och sa till killen från Postnord direkt. Han skyllde på att det snöade ute. Typiskt, om du frågar mig. Skylla på snö bara för att det snöar. Man orkar liksom inte …

Som tur var gick humöret upp nästan direkt när jag öppnade ett paket och hittade årets första Skattevolym. Man kan aldrig få för många skatteregler och tydligare än så här blir de då aldrig. EU:s momsdirektiv är en riktig sexig sak. Om du frågar mig, alltså. Jag kan lusläsa de där direktiven till både en och två flaskor vin en sen helg.

Hur som helst. Längre ner i samma låda hittade jag till min stora lycka en bok som heter Påskharen, som tydligen innehåller en hel hög nya så kallade klintbergare. I den berättas folklore med mera om månens fläckar, nedpålade döda och vandrande skogar.

I en helt annan låda sticker Nattstad av Simon Häggström ut. En bok av en riktig kriminalinspektör, minsann. Jag tackar, jag. Här får vi möta samhällets många skuggsidor och göra upp med myten om den lyckliga horan. Kanske något jag borde läsa parallellt med årets första skattevolym och boken om Påskharen, för att variera mig lite.

Jag lägger upp dem på disken i vanlig ordning, för att registrera dem i systemet. Ett par av lådorna står kvar på golvet, men jag måste låsa upp dörren nu. Klockan är tio. Chefen är så klart inte på plats. Han kommer först efter lunch. Om ens då. Han skyller på litterära utflykter. Jag tror han ligger hemma och sover, om du frågar mig.

Hur som helst. Från min plats bakom disken i den här mindre bokhandeln fortsätter jag plocka upp böcker i sävlig takt. En hel hög självhjälpsböcker släpps i veckan. Boken Utan press: Om medkänsla, prestation och stress drar min blick till sig direkt. Den undrar om jag ställer för höga krav på mig själv … och det är ju precis det jag gör. Jag lägger den också i läshögen och trycker samtidigt dit nya Hantera oro och ovisshet med KBT, för att kunna ge mitt välmående en mer praktisk touch.

Att folk mår så dåligt … det kan inte vara bra. Det är inte därför jag själv läser dem, så klart. Jag är bara lite … nedstämd. I den tanken upptäcker jag att jag håller i en ny bok som heter Träna din hund.

Aha, tänker jag. Den kanske funkar på Ernst där hemma. Han är visserligen en katt, men han har ju stil. Jag läser på baksidan och känner ett vagt hopp om att den kanske kan hjälpa Ernst med hans deppighet. Kattstackaren ligger bara och sover hela dagarna. Han är som chefen.

Hur som helst. Boken lovar en lyckligare hund steg för steg och det låter helt fantastiskt. Ernst, den här tar jag hem till dig.

Resten av högen går fortare. För den vetgirige hittar jag en bok om William Harvey, en medicinsk revolutionär som hade hjärtat för blicken. Han hittade på en hel massa om blodomloppet och allt annat inuti i oss människor.

Under den ligger en historiebok för barn som avhandlar allt från Gustav Vasa till Gustav III. Hm, några barn har jag ju inte, men kanske Ernst kan tänka sig … Han är en klok katt, det vet jag. Blir han bara av med sin depression kan han nog intressera sig för kungar och annat från förr. Eller är kanske den här bättre: Konsten att tälja. Det är bara grunderna visserligen, men Ernst nöjer sig kanske med det … han och knivar är inte alltid så lyckade ihop. Han har ju redan täljt bort det mesta av färgen på karmen till köksdörren.

Högen på disken växer och jag börjar sätta upp dem på hyllorna en efter en. Det är ett lugnt och behagligt arbete som är det bästa med att jobba i en bokhandel. Att få sortera och städa i de långa raderna i vår lite dunkla lokal, i en källare under jord.

Jag sätter på kaffekokaren och hör hur pinglan i dörren ringer till.

Dagens första kund. Hon vill veta om jag har några böcker om hur man gör hundar glada. Så tyvärr får jag plocka ut den boken ur min egen ta-hem-hög, och sälja den istället. Jag beklagar, Ernst. Du får väl deppa en vecka till.

Låt oss ändå hålla hoppet uppe. Hur som helst.