John-Henri Holmberg var först med att ge ut Ursula K. Le Guin på svenska

Förläggaren, författaren och översättaren John-Henri Holmberg började redan som barn intressera sig för sf-litteratur. Han har gett ut nio av Le Guins böcker i Sverige.

För en vecka sedan, den 22 januari 2018, gick Ursula K. Le Guin ur tiden. Hon var en ikon inom science fiction- och fantasylitteraturen och av hennes hundratals verk (romaner, noveller och barnböcker) finns tjugotre böcker och en handfull noveller utgivna på svenska. Först ut med att presentera henne på den svenska marknaden var den inbitna sf-älskaren och genreexperten John-Henri Holmberg, som i snart 50 år har publicerat olika former av science fiction i fanzines, tidskrifter och böcker.

– Science fiction drabbade mig i form av Georg Eliassons barnbok Rymdpirater när jag var sex år gammal, berättar John-Henri. Det intresset ledde till att jag började läsa på engelska i elvaårsåldern och därefter till att jag som trettonåring började ge ut egna stencilerade fanzines och fick kontakt med andra sf-entusiaster via en Stockholmsförening med det pretentiösa namnet Skandinavisk förening för science fiction.

John-Henri säger att för science fiction var 1960-talet en tid av snabb både utveckling, breddning och förändring – tematiskt, litterärt och idémässigt. Nya författare började publicera sig, och skrev ofta dramatiskt annorlunda verk än de tidigare.

– En del av förändringen bestod i att ett ökande antal kvinnliga författare trädde fram. Det var inte unikt – kvinnor har skrivit science fiction så länge formen existerat, och om man så vill starkt bidragit till att skapa den: Mary Shelleys Frankenstein var åtminstone enligt min uppfattning den första odiskutabla, fullödigt genomförda sf-romanen – men under den period från 1920-talet till 1960-talet då sf primärt publicerades i novelltidskrifter var bara en handfull kvinnor bland de centrala författarna, och mycket få av dem avvek i sina verk från de teman och synsätt som präglade deras manliga kollegor.

Men han berättar att det under 1960-talet gradvis växte fram en starkt feministisk och genusutforskande gren inom science fiction, via författare som Naomi Mitchison, Marion Zimmer Bradley, Kate Wilhelm – och framför allt Joanna Russ och Ursula K. Le Guin, på 1970-talet följda av många andra.

– Många av 1960-talets nya författare var hänförande att läsa, säger John-Henri. Science fiction är i hög utsträckning en idélitteratur: den vill tvinga läsaren att tänka, ompröva och se alternativ. För mig var många av de författarskap jag stötte på gränslöst fascinerande genom de nya synsätt och de nya berättarröster de förmedlade. En av de starkaste läsupplevelserna var odiskutabelt Ursula Le Guins The Left Hand of Darkness, som jag läste när den kom ut våren 1969 (den är en av de få klassiska romaner som originalutgavs i pocketformat). Le Guin hade jag stött på tidigare, via noveller och tre tidigare romaner, men de hade knappast förberett vare sig mig eller någon annan läsare på den nya bokens sociala, biologiska och politiska världsbygge.

Efter studenten läste John-Henri främst filosofi och litteratur i Uppsala och Stockholm, där han blev huvudredaktör för studenttidningen Gaudeamus, men samtidigt fortsatte han på fritiden att ägna sig åt sf-fandom som föreningsaktiv, fanzineutgivare och konferensarrangör. Parallellt hade sf i Sverige med början 1970 fått en nytändning genom att det nystartade förlaget Askild & Kärnekull gjorde ett försök med en sf-romanserie. Den redigerades ursprungligen av Sam J. Lundwall, men sommaren 1973 lämnade han förlaget och det behövdes en ersättare.

– På inrådan av en gemensam god vän, Göran Bengtson, på den tiden kulturchef vid TV1, ringde Timo Kärnekull mig och erbjöd mig jobbet, berättar John-Henri. Den femte av de böcker jag kontrakterade och gav ut var Le Guins Mörkrets vänstra hand. I samband med avtalet om den boken förbereddes också ett avtal om den då nyligen fullbordade ungdomsboktrilogin Övärlden, som jag såg som en sällsynt nydanande och originellt genomförd fantasysvit. Men eftersom böckerna föll utanför den sf-serie jag hade rätt att självständigt köpa in till förlaget rusade jag förtjust in till Timo Kärnekull för att glädja honom med att jag för ett mycket rimligt förskott lyckats skaffa in en framtida storsäljande klassiker. Han delade inte min entusiasm utan avfärdade tanken med att hävda att Askild & Kärnekull absolut inte gav ut barnböcker och att jag fick låta avtalet gå vidare till någon som gjorde det.

Snopet, kan man tycka så här i efterhand, eftersom böckerna om Övärlden blev storsäljare. Det blev istället Rabén & Sjögren som gav ut serien, och John-Henri berättar han i många år därefter skickade vykort till Timo Kärnekull när han såg att Rabén & Sjögren tryckt nya upplagor.

Men John-Henri skulle ge ut flera av Ursula K. Le Guins andra böcker under 1970- och 1980-talen. På Lindfors förlag, där han senare arbetade som utgivnings- och redaktionsansvarig, utgav han novellsamlingarna Röster i vinden och Berättelser från Orsinien samt romanerna Där världen kallas skog, Att spela människa, Malafrena och Skymningslandet. Romanerna Illusionernas stad och På andra sidan drömmen gav han ut på Kindbergs förlag.

– I Sverige har Le Guin ända från början blivit väl mottagen av de kritiker som skrivit om henne, säger John-Henri. Mörkrets vänstra hand fick för all del inte särskilt många recensioner, men de den fick var översvallande. Övärldsböckerna blev en triumf. Så illa sedd har hon aldrig varit här, om än inte heller lika hyllad som i många andra länder. Men så har vi också en litteratursyn som sätter den socialrealism Le Guin betraktade som en tvångströja i främsta rummet, och nedvärderar den litterära fantasin. Tyvärr.

Har du själv haft kontakt med Ursula K. Le Guin under åren?
– Under arbetet med de här böckerna hade jag mycket små kontakter med Le Guin. Enstaka textfrågor besvarade hon, alltid mycket vänligt och utförligt. Träffat henne har jag tyvärr bara gjort en gång, när hon besökte bokmässan i Göteborg 1989. Också där var hon skämtsam, tillmötesgående, glad över att det fanns science fiction-entusiaster också på andra sidan jordklotet, även om hon sedan länge var medveten om den saken via sina läsare jorden runt.

Att välja ut några särskilda favoriter bland Le Guins böcker tycker han är svårt. Några av hennes böcker är svagare i strukturen, menar han, och några känns ofullgångna. I de första hade hon inte helt funnit sin röst.

– Men i alla är det ändå hon som talar, en storartad och mångfacetterad berättare med ofta dramatiskt andra synsätt än någon annan författare jag någonsin läst. Ska jag ändå nämna några förblir Mörkrets vänstra hand för mig ett storartat mästerverk. Den aldrig översatta Always Coming Home är ett av de mest innovativt berättade, och mest gripande, litterära samhällsbyggen jag någonsin sett. The Dispossessed (på svenska Shevek) är en av de bästa, och minst programmatiska, politiska romaner jag känner till. Och som sista titel måste jag säga något om hennes novellkonst, som inte får förbises. Kanske är den bästa av samlingarna den första, The Wind’s Twelve Quarters (på svenska Röster i vinden), som rör sig från det minimalistiska till det episka, från lysande psykologiska studier till allegoriska sagor, säger John-Henri Holmberg.