Som skapande författare kan det vara en fördel att höra röster, säger forskning på området

Litteraturhistorien är full av exempel på stora namn som använt sina psykiska diagnoser för att skapa storverk. Och även ”vanliga” människor som hör röster är antagligen mer kreativa än andra.

I stort är det så att folk undviker att säga att de hör röster, eftersom det sammanknippas med diagnoser som har en negativ klang. Fast det verkar inte gälla om du är konstnär. Då kan det finnas en rejäl bonus att hämta i det här med att lyssna till den svarta hundens gläfsande. Då kan det tillföra konsten något.

Inte minst om man tittar på hur det sett ut historiskt, då det funnits en hel del kända pennor som villigt erkänt att någon talar till dem, även när de är ensamma.

Många har försökt förklara fenomenet och buden har varit varierande. Någon har sagt att det är kreativiteten som talar. Längre tillbaka tog man för givet att det handlade om Guds röst. Allt enligt en artikel i Independent, som försöker bena ut begreppen kring det här.

Som författare ligger du i riskzonen

Enligt en registerstudie som gjorts på Karolinska institutet såg man att vissa diagnoser är vanligare inom familjer där konstnärliga yrken finns representerade.

Resultatet var dessutom väl underbyggt, då de hade 1,2 miljoner deltagare i studien. Det man såg var ett samband mellan kreativitet och bipolaritet och schizofreni. Senare har forskningsgruppen utökat diagnoserna med bland annat ångest och autism.

Inte oväntat såg man också att det var vanligare med självmord i vissa grupper, som till exempel hos fotografer och dansare. Också författare hade en ökning med femtio procent fler självmord jämfört med befolkningen i stort. Annars är just författarna en grupp där schizofreni och depression utmärkte sig i särskilt hög grad.

Kreativitetens kärna är svårtolkad

Kan man gå så långt som att säga att det finns en tunn linje mellan sjukdom och storartad kreativitet? Ja, kanske. Åtminstone ibland. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet skapar också många diagnoser en grogrund som låter konstnären göra oväntade och spännande associationer.

Tidningen skrev också att Fredrik Ullén på Karolinska Institutet förklarade resultatet från forskningen som nämnts tidigare i texten så här:

– Poängen är att vi kan föreslå en förklaring till den mystiska kopplingen mellan schizofreni och kreativt tänkande.

Det som han och Örjan de Manzano såg i sin forskning kring hjärnans funktioner var att dopaminsystemet hos en kreativ ”vanlig” människa påminde om hur hjärnan fungerar hos någon som har schizofreni. Bland annat har båda grupperna liknande filtrering i talamus, där hjärnan sorterar information. Både de kreativa personerna och de med schizofreni släppte igenom mer information än vad som är brukligt.

Innebär det då att alla som har en diagnos är kreativa? Nja, så enkelt är det förstås inte. Men det finns exempel att titta på.

Flera kända konstnärer har använt sin känslighet för att skapa stor konst

Virginia Woolf försökte aldrig dölja att hon hade något som förde en dialog inom henne. När hon debuterade som författare 33 år gammal bröt hon samtidigt ihop vid flera tillfällen och rösterna inom henne blev starkare. Inte för att hon helt och hållet lät det bekomma henne. Istället undersökte hon fenomenet nyfiket under hela sitt liv.

Det fascinerade henne både som författare och människa. Hennes förklaring var de svårt traumatiska händelserna som drabbat henne som barn, som inkluderade allt från övergrepp till dödsfall.

Enligt Patricia Waugh, professor i litteratur vid universitetet i Durham, beskrev Virginia Woolf själv i sina dagböcker hur hon flyttade sig själv när hon skrev. Hur hon flöt ur sitt medvetande, från en plats i nuet till en plats långt bak i tiden. Eller till en annan människas liv. Detta gjorde hon genom att splittra sig själv, som hon sa.

Det här avspeglar sig på ett intressant sätt i hennes böcker, då hon i flera verk lyckas fånga känslan av att driva ur verkligheten och på ett inkännande sätt manifesterar känslan av att förlora sig själv i något man inte riktigt förstår. Hon använde rösterna hon hörde för att sätta sig in i karaktärerna hon skapade och för att hitta nya vägar framåt.

Hur ska man tänka då?

Kanske är det inte så konstigt att just skrivande numera används som verktyg i många terapier. Och för all del – kanske borde vi alla försöka omfamna att vi har olika väsen inom oss, precis som forskaren Patricia Waugh säger.

Intressant är det givetvis också att en sådan udda sak som att höra röster nästan blir exotisk när begreppet hänger ihop med en konstnär.

Det finns flera exempel, och vi har alla hört dem: Vincent Van Gogh skapade några av sina mest spektakulära verk under sina episoder. August Strindberg lät sin psykiska sjukdom flytta in i litteraturen, där han utnyttjade den till att skapa porträtt av kaos.

Nå, vi får väl göra vad vi kan, med vad vi har.

Vi är alla olika. Och tur är väl det. Att omfamna sina förmågor och svårigheter är kanske ett sätt att ta sig fram som konstnär och författare. Ibland har man inget val. Särskilt inte i livets svåra stunder, när allt känns svart och tungt.

Då funkar det kanske att sätta ord på eländet. Då är det kanske enda vägen mot gryningen. Mot det enda ljuset som finns.