Författarna som vinner alla dessa orättvisa litteraturpriser

Hur löser vi problemet med de orättvisa litteraturpriserna? Oavsett om det är en jury eller läsarna som röstar så blir det alltid fel. Hög tid att införa priser som baseras på objektivitet.

Det går inte ett år utan att frågan kommer upp i någon diskussion. Det går inte att skylla på Facebook för innan dess fördes diskussionen offline i slutna sällskap. Eller i vissa fall i krönikor i papperstidningar.

Det finns mängder av olika litteraturpriser. Vi fokuserar här på priserna och ger oss inte ens in i minfältet av stipendier som delas ut till alla möjliga författare på olika grunder.

Alla dessa djupt orättvisa litteraturpriser. Varför inte börja med det som ska vara Sveriges största och finaste pris? Augustpriset.

Det orättvisa Augustpriset

Det finns i tre olika kategorier och utses av en kompetent jury som satts samman för sammanhanget. De väljer sedan bland alla de bästa böcker som getts ut under året. Och som förlaget valt att skicka in och betala anmälningsavgiften för såklart. Redan där den första orättvisan. Tänk om du ligger på ett förlag som har så många bra böcker att de väljer bort dig innan juryn får chansen att göra det? Eller om du ligger på ett förlag som av princip inte betalar för att få chans att vinna?

Nåväl, hela juryn kan förstås inte läsa alla böcker heller. Det brukar vara mer än hundra anmälda i varje klass. Alltså gallras det till en shortlist och slutligen till de sex nominerade. De nominerade titlarna läses därefter av en elektorsförsamling bestående av 63 elektorer – 21 i vardera kategori. Elektorerna är spridda över hela landet och består av en tredjedel bokhandlare, en tredjedel bibliotekarier och en tredjedel litteraturkritiker med flera. Omröstningen är sluten. Den titel som får flest röster i respektive kategori vinner.

Ja, ni ser ju själva. Inga vanliga läsare är inblandade. Orättvist!

Det orättvisa Stora ljudbokspriset

Nej, då är det väl ändå bättre med folkets pris. Som Stora ljudbokspriset där läsarna fick rösta. Typ. Storytels lyssnare är nomineringsjuryn. Det betyder att de titlar som lyssnarna har gett bäst betyg samt de titlar som har flest lyssningar har sorterats fram. Urvalet titlar har sedan presenterats för förlagen som fått möjlighet att anmäla/nominera ett antal titlar till Stora ljudbokspriset. Vilket antal titlar respektive förlag får anmäla är proportionerligt till hur stor del av förlagets titlar som ligger högst på listan. På det här sättet får man fram 20-30 titlar som kommer att presenteras på storaljudbokspriset.se där man kan lyssna på ett utdrag och rösta på sin favorit. En röst per kategori och enhet.

Efter att lyssnarna sagt sitt så vågar man ändå inte låta pöbeln fatta det slutliga beslutet. Finaljuryn består av fem personer som representerar olika delar av bokvärlden i Sverige. Varje kategori har en egen jury som lyssnar på de fem framröstade ljudböckerna och väljer en vinnare bland dem. Bedömningen baseras på bästa upplevelse utifrån kriterierna berättelse och tolkning som därmed skapar en kvalitativ lyssnarupplevelse.

Orättvist. Ingen chans för några litterära mästerverk att vinna pris där inte.

Det orättvisa Årets bok-priset

Men vi har ju också Årets bok som vänt på Ljudboksprisets förfarande. Bonniers Bokklubbar instiftade priset Årets bok 2016, där svenska folket själva röstar fram sin favoritbok bland ett urval framtaget av Bonniers Bokklubbars litteraturredaktörer. Boken ska tilltala en bred läsekrets samt ha en hög språklig kvalitet.

Men själva röstningen? Det är ju bara en bråkdel av svenska folket som faktiskt är inne och röstar. Och det urartar ju snabbt till en tävling i vem som har flest följare i sociala medier och vilka författare som orkar spamma dessa med länkar till att rösta.

Så fort man blandar in läsarna så blir det lika mycket en popularitetstävling som en litteraturtävling. Ungefär som Melodifestivalen. Det finns ett ord: orättvist.

Det orättvisa Nobelpriset i litteratur

Då är det väl ändå bättre med en jury som dessutom funnits sedan urminnes tider. Eller för att vara mer exakt 1786 då Svenska Akademien instiftades av Gustaf III. Sedan dess håller de ordning på orden i form av Svenska Akademiens Ordlista, av någon anledning förkortad som SAOL. Men nu var det ju priser vi skulle diskutera.

På deras hemsida läser jag: “Vid sekelskiftet 1900 åtog sig Akademien efter viss tvekan en uppgift, som inte hörde till dess egentliga verksamhet men som skulle komma att ta en märkbar del av dess tid och krafter i anspråk: utdelandet av det litterära Nobelpriset.”

För att över huvud taget komma i fråga för ett Nobelpris måste man vara föreslagen av en behörig person. Behöriga att föreslå kandidater till litteraturpriset är:

• ledamöter av Svenska Akademien och av andra till sammansättning och uppgifter likartade akademier, institutioner och samfund,
• professorer i litterära och språkliga ämnen vid universitet och högskolor,
• tidigare litterära Nobelpristagare,
• ordförande i författarorganisationer som är representativa för sitt lands skönlitterära alstring.

Förslag från personer tillhörande andra kategorier än dessa beaktas inte. Det går inte heller att föreslå sig själv som kandidat, det vill säga Nobelpriset kan inte sökas.

Varje år brukar det komma in ungefär 350 förslag. Samma namn förekommer ofta i flera förslagsskrivelser, och antalet föreslagna kandidater brukar hålla sig omkring 200.

Här sitter alltså en jury där ledamöter väljs in på livstid och alltså inte kan lämna. Som alltså ska läsa hundratals böcker som ges ut i hela världen och bland de föreslagna välja författare värdiga Nobelpriset. Den som tycker att Augustprisets jury har en omöjlig uppgift inser snart att Svenska Akademien ställs inför en utmaning som överstiger alla de arton Die Hard-filmerna tillsammans.

Så resultatet kan ju inte bli annat än orättvist.

Utöver dessa finns förstås ännu fler litteraturpriser som använder någon av dessa orättvisa metoder: jury eller folkets röst.

Objektiva litteraturpriset – en utopi?

Är det inte på tiden att vi inför några verkligt mätbara kriterier om vi ska tävla i litteratur? Objektiva kriterier som då borde vara kvantitativa.

Problemet är förstås att det är svårt att mäta litteratur. Vi kan förstås utse Årets längsta bok (räknat i sidor, inte upplevelse) eller längsta kapitlet i en bok. Börjar man mäta tjockleken på böcker får smal litteratur en ny innebörd. Med datorernas hjälp kan man exempelvis mäta hur många olika ord som används i en bok för att därigenom utse den språkligt mest variationsrika boken.

Där vet vi förstås redan vilken bok som skulle ha vunnit 2015. En bok som innehåller 126 000 nusvenska ord och som till på köpet är skriven av Svenska Akademien. SAOL är en vinnare.

I brist på bättre litterära tävlingar får vi kanske hålla tillgodo med de här orättvisa. Sammantaget kanske de ändå bildar någon slags rättvisa eftersom de är orättvisa på olika sätt.