Vi är inte helt säkra på att tomten och Spökskrivaren är samma person, men Boktugg hade ett udda möte på stan.
Jag möter hen på ett litet café och har lovat att inte ta några bilder. Inte fler än den där enda, med masken i högsta hugg. Men jag är spänd över mötet. En verklig spökskrivare! Finns de ens, tänkte jag flera gånger på vägen hit, men nu står hen verkligen här framför mig.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Vi sätter oss i hörnet och pratar tyst om yrket och vilka problem som kan finnas. Den enda gången man egentligen hör talas om spökskrivare är när en bok slår som en stor blomma över hela Sverige och uppdragsgivaren är tydlig med att någon annan formulerat orden kring berättelsen. Vi har Zlatan-boken, som ett exempel. En stor framgång på många plan och ett sorts genombrott för David Lagercrantz.
Men är det verkligen en spökskriven bok om alla vet vem som fört pennan? Nja, kanske inte helt och hållet, men tillvägagångssättet är detsamma. Historien finns hos en person och pennan hos någon annan. Då får vi nog nöja oss med att lägga in alltihop i begreppet ghostwriter.
Spökskrivaren jag möter här svarar hur som helst villigt på de flesta av mina frågor, men en del av dem ställer till med mer besvär än jag tänkt mig.
Vad jobbar du med just nu?
– Det kan jag tyvärr inte säga.
Har du någon aktuell bok ute?
– Det kan jag tyvärr inte heller säga.
Vem är den mest kände personen du arbetat med?
– Det kan jag tyvärr inte heller säga.
Efter ett par sådana knaggliga utsvävningar hittar vi vidare och börjar prata om vem det är som egentligen letar spökskrivare.
Vem är den typiske uppdragsgivaren?
– Ja, vad ska jag säga som kommentar till det där? säger vår spökskrivare. Ofta handlar det om namnkunniga personer som behöver en berättare och då hamnar du sällan som författare på boken. Men ju längre du tar dig i karriären, desto högre krav kan du så klart ställa.
Det finns alltså en karriär att göra sig – i hemlighet då?
– Ja, men så är det väl inom alla yrken? Det är klart att folk inom branschen vet vem som är vem och ofta har koll. Dock pratar man inte mycket utåt om det. Det vore att skjuta sig själv i foten och säga att någon annan skrivit den där kända boken på förlaget …
Jag nickar och dricker av kaffet. Så klart att det är på det sättet. En karriär finns det således för spökskrivaren, om än det är en karriär i skymundan.
Fast att göra reklam för sig själv måste väl bli ett problem, när man inte kan hänvisa till uppdragsgivarna?
– Sekretessen är hård i alla lägen, säger Spökskrivaren. Problemet för många är att kunna visa upp sitt arbete för de som är intresserade av att boka dem. Du kan inte gärna dra till med en lista där alla dina spökskrivna böcker finns utskrivna. Fördelen ligger helt klart hos de som har en egen katalog, med böcker i eget namn också. Då kan du hänvisa till de romanerna, eller fackböckerna. Eller barnböckerna.
Men det verkar finnas undantag. Spökskrivaren berättar att nöjda kunder ibland tar på sig att vara referens, trots att det röjer sekretessen. Det är sådant som kommer av förtroendet man byggt upp mellan varandra. Trots att de har betalt för tjänsten, så känner de att de fått så mycket för pengarna att man vill ge något tillbaka.
– Jag har tunga referenser, säger Spökskrivaren. Och det är säkert viktigt. Men det som jag själv uppfattar som ännu viktigare är att jag aldrig någonsin går in i något med mindre än 150 procents laddning. Det enda som spelar någon roll är att uppdragsgivaren ska bli nöjd. Jag gillar nöjda människor, som uppskattar det hårda jobb jag gör för dem.
Just därför kan det ibland ta flera veckor innan Spökskrivaren väljer vem hen vill jobba med. Om något skulle kännas konstigt, eller hen får konstiga vibrationer, tackar hen nej. Ofta flera gånger. Vänligt men bestämt.
Men du kan välja? Är det inte ganska lyxigt?
– Jag skulle kanske inte kalla det lyxigt, säger Spökskrivaren. Så mycket tjänar man inte. Man kan leva och betala räkningarna. Köpa presenter till sina barn. Men det är allt jag behöver.
Spökskrivaren berättar också att det är lätt att bli förbluffad av alla öden man möter på vägen. Ena dagen sitter man med en hög chef på ett multinationellt företag och ska skriva om hans karriär, och ett halvår senare sitter man tillsammans med någon man annars ser på tv varje vecka. Ytterligare ett år senare så sitter man hemma hos en trasig själ som har en fantastisk historia att berätta och som av en slump hittat finansiering.
– Ja, tyvärr kostar det ju pengar för alla, säger Spökskrivaren. Det här är mitt jobb, som sagt. Jag har inget annat arbete och lever på detta och min egen produktion. Men visst. Det händer att man vill ta sig an ett skrivjobb för att människan i andra änden har något starkt att dela med sig av … men det går bara inte. Jag kan inte gärna strunta i att sätta mat på bordet.
Hur går det till rent praktiskt att spökskriva något då? Hur ser processen ut?
– Intressant är hur duktiga många av uppdragsgivarna är på att skriva, säger Spökskrivaren. De lämnar gärna över sitt eget material och då är det bra att utgå ifrån. Trots det är det ändå nödvändigt att någon annan sovrar och skriver om. Att skriva prosa, eller texten till en fackbok, kräver att du bär på en inneboende medvetenhet om texten i alla lägen. Vem som helst kan skriva ett välformulerat brev, eller en uppsats, men en bok är något annat. Du behöver jobba upp det där. Tiotusen timmar är ingenting. Jag har lagt hela livet på det.
Hen berättar också att det är vanligt att man gör intervjuer som bandas, som sedan ligger till grund för hela boken.
Okej, men är det inte svårt när någon frågar dig vad du har för yrke? Om du berättar för alltför många vad du gör så riskerar det väl att skapa problem med sekretessen om någon skulle se dig med … låt säga en känd person på stan?
– Nej, det fungerar inte så, säger Spökskrivaren. Jag behöver egentligen inte vara hemlig kring vad jag gör inför mina vänner och bekanta, så länge jag är okänd för alla andra. Om för många vet vem jag är i resten av Sverige så kan det skapa problem. Den där kände spökskrivaren vill jag inte vara. Det lämnar jag till andra. Mitt vanliga svar är helt enkelt bara att jag är författare till yrket, vilket är sant.
Om du nu är hemlig, är det inte jobbigt om böckerna slår stort och syns överallt? Jag menar, om det skulle hända …
– Just det där är kanske det enda som är svårsmält ibland, säger Spökskrivaren. Jag ser inte att man kan komma runt det heller. Och det har hänt. Man står på Pressbyrån och bläddrar i en bok man skrivit i ett samarbete, men ingen kommer någonsin att få veta det. Så ser man att den ligger där på topplistan … Då är det lika nära till magsår som euforin över en lyckad bok.
Men kompenseras du inte bra ekonomiskt då? Hur mycket får man betalt?
– Det kan jag tyvärr inte säga.
Du kan väl åtminstone säga ett exempel?
– Nej, absolut inte, säger Spökskrivaren, men ler stort och fortsätter sedan: Men det är alltid minst sex siffror inblandade i ekvationen.
Har du bokat in många jobb inför nästa år nu då? Några favoriter?
– Det kan jag tyvärr inte heller säga, men det är fullbokat till augusti just nu.
Det känns som vi är tillbaka i den inledande rundgången. Och med de orden skiljs vi åt och kvar över himlen driver de grå molnen. Luften är full av hårda korn av snö och på marken ligger isen hal. Snart ser jag bara Spökskrivarens rygg, innan hen försvinner runt hörnet nere i centrum. I den där medelstora staden, typ mitt i Sverige.
Spökskrivaren, tänker jag, kan alltså verkligen vara far (eller mor) till alla böckerna.
Det lär vi aldrig få veta.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
