Siri av Lena Einhorn

Conny Palmkvist lyfter fram sina bokfavoriter från de senaste åren. Recensionen är tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan. 

Ju längre tillbaka i tiden dessa öden återfinns, desto svårare blir det att hitta trovärdiga källor. Grundmaterialet har skavts och blötts, kanske också förändrats. Åt det kan man förstås inget göra, men det måste alltså till en viss mängd antaganden som ofta är mer eller mindre grundlösa.

Det är ju så: som skrivande själ gräver man fram de fakta som finns och när de inte räcker till fabulerar man ihop resten. I bästa fall kan man på så sätt vrida fram något nytt ur de i många fall klassiska scenerna som återges.

Lena Einhorn har tidigare skrivit flera böcker och när hon nu ger sig i kast med romankonsten väljer hon att utgå från historien om Siri von Essen och August Strindberg. Ramarna finns således på plats från början.

Vi möter huvudpersonerna i Stockholm under artonhundratalets andra hälft, när historiens mittpunkt, friherrinnan Siri Wrangel, lyckas smyga sig inpå den aspirerande författaren Strindberg för att bjuda hem denne till sitt hem för att tala om den svenska litteraturen.

Stockholm bubblar omkring dem. Siri och hennes man Carl, som är kapten i gardet, tycks lyckliga tillsammans, om än man redan från början anar en viss svärta i deras överdådiga sätt gentemot gästen Strindberg. Han är där för att balansera något, men vad?

Trion blir snart nära vänner. Det hålls ständigt fester och alltihop är tecknat med en lekande lätt elegans som får berättelsen att flyta fram över sidorna. Men naturligtvis väntar något annat än lycka människorna i boken, dock är det inte Strindberg som bryter bandet, utan Carl, som slutligen inte kan stå emot den unga fröken Fiffi och därmed sårar Siri genom ett illa utfört myteri. Hans otrohet krossar äktenskapet och den vänskapliga trion faller sönder.

Siri skiljer sig från Carl och återtar sitt namn, von Essen, och gifter sig istället med Strindberg. Vi följer henne som hustru och som senkommen aktris, både före och efter det stora genombrottet.

Parallellt tar vi del av Strindbergs uppgång och fall, hans resa mot den förföljelsemani som slutligen drog ner honom i ett träsk av vidrigheter. Man borde naturligtvis veta bättre, men man förvånas ändå över hur nutida de anklagande orden faller mellan Siri och Strindberg.

Orosämnena är desamma, svartsjukan också. Mellan dem sitter barnen i kläm, som i vilken skilsmässofamilj som helst.

Einhorn behärskar stilen väl och här finns inte ett ord för mycket. Och trots att ämnet är givet, det är en historisk roman, en dokumentär betraktelse genom den så kallade fiktiva linsen, är det en också värdig bladvändare. Det krävs något att ställas inför ett så pass sjaskigt material och ändå inte dra ner sina karaktärer i smutsen. Snarare låter hon dem gräva sina egna gropar och väljer istället att betrakta dem på ett lite nyfiket och distanserat sätt.

Tveklöst ligger mycket av styrkan i hur hon förmedlar bilderna av det sena 1800-talet, den annorlunda stadsmiljön och människorna. Siris uppbrott från sin man och omgivningens fördömanden, hennes riskabla spel i ett samhälle där den tydliga hierarkin skulle rädda Sverige ifrån förfall och osedlighet. Men det var ju samma skit då som nu. Bakom draperiet flödade samma vilja att bygga upp och rasera kärleken, fullständigt obetänksamt. Ett brustet hjärta är och förblir ett brustet hjärta.

Hur som helst, romanen om Siri von Essen är så gripande och välskriven att jag vill slå näven i bordet. Av lycka, naturligtvis. På grund av hantverket, framför allt. Det är så stabilt att man inte bryr sig det minsta om huruvida här finns händelser som tolkats åt ena eller andra hållet, vad som har fabulerats ihop eller inte. Det var ju det där med tolkningsföreträdet, författarens rättighet.

Allt sånt blir sekundärt här. Man vill hålla sig kvar i stämningen, i det gamla Stockholm, i sällskapet som presenteras. Och under den behärskade prosan skymtar en smått rasande poesi, knivskarpa formuleringar. Kanske är det därför det blir så vackert, trots svårmodet hon beskriver.

Eller för att citera Strindberg: ”Så länge det finns två kön, så lär det nog bli brinna av.”

Därmed är också hela mänskligheten sammanfattad.

Publicerad 10 december 2012