Conny Palmkvist lyfter fram sina bokfavoriter från de senaste åren. Texten är tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan.
Det är inte märkligt. Du ropar mot mörkret och mörkret svarar. Du drömmer att du beskjuts med granater och vaknar i ruiner.
En dag framträder en scen från barndomen och du minns exakt var du satt när du introducerades för storviltsjägaren Denys Finch Hatton.
Du minns också Kvarnsveden och regnet som föll när du och din bäste vän bestämde att David Bowie var bättre än Limp Bizkit.
Du minns en hel del annat också och det är ibland de stunderna som nu kommer tillbaka till dig när en hårtuss lossnar i duschen.
Du hittar även hårstrå på kudden, varje morgon, innan du stiger upp och spegelbilden förvrider sitt grymma fokus.
Allt har förändrats och varje dag är en gåva.
Bindeln har lyfts av, din blick är skarp.
Det har blivit så nu.
Författaren och musikern Kristian Gidlund fick sitt cancerbesked i mars 2011 och startade strax därefter sin omtalade blogg “I kroppen min”. Han steg helt enkelt ur sin hud, satte sig till allmän beskådan och bloggen har sedan dess fått nästan sju miljoner besök. De många återkommande läsarna dröjer på hans axel och ser händelseförloppet i realtid, upplever skräcken från första parkett.
Och nu har alltså texterna blivit en bok med samma namn. Vi möts av en svart och sorgesam prosa om de långa nätterna som jagar honom från en punkt till en annan; vi får utan omskrivningar veta hur det känns när en okänd läkare drar sina fingrar längs hans kropp för att leta svullna lymfkörtlar. Vad kommer han att hitta? Kommer allt att bli bra den här gången? Nej, det blir ju inte det.
Kristian är tjugonio år gammal och måste leva inte bara med tanken på att han ska dö, utan med vetskapen om att det kommer att ske långt tidigare än väntat. Kameraundersökningar, cellgiftsbehandlingar. Sköterskor som blir vänner, de täta besöken på avdelningen. Det ofattbara i att varje dag föreställa sig vad ens anhöriga ska göra när man är borta. Samtal med läkare och kirurger som inte kan ge något hopp.
Framtidens skugga har krympt, men vardagen finns kvar. Hur är det möjligt? Sjukdomen kom ur det blå och nu står han inför en kamp mot klockan. Det är en uppgörelse med det som inte kommer att hinnas med. Barn, familj, liv.
Han har frusit in sin sperma, men får inte testamentera den. Där säger byråkratin stopp. Försäkringskassan strular vid flera tillfällen. Övermakten visar sitt fula tryne.
I kroppen min är skriven av en ung författare som gör det han måste för att stå ut med vetskapen. Gamla drömmar förbyts mot nya, perspektiven vidgas. Livet har blivit en paus i väntan på slutet och han skriver för sin egen skull, men ger oss chansen att följa med.
Och jag upptäcker att jag funderar mycket på boken och rollen den får. Kanske hör det till dagens kultur att riva muren mellan sig själv och verket.
Olika sorters böcker spelar på skilda villkor, naturligtvis, men det är likväl sant att tidsandan förändrar litteraturen och färgar innehållet. I dag, i denna tid, stiger vi ibland ner i den blottade människans själ och väl där döljs varken tanke eller svaghet. Då hör det tyvärr också till att man som bloggande cancersjuk får ta emot både ovett och obskyra tips på botemedel i kommentarsfältet.
För oss andra är Kristians bok en gåva och en påminnelse. Och även om tankarna ibland kommer som ett rasande och osorterat flöde är de lika ofta knivskarpa och hjärtskärande viktiga. Hur kan man någonsin veta för mycket om att vara människa?
Flera gånger tänker jag att den här sortens text kommer att fortsätta växa eftersom kraften i det som sägs vilar på en knivsegg. Ingenting går att vifta bort i en bok som handlar om det otänkbara i att vidröra sin egen död.
Till slut inser vi förgängligheten, ser oss själva. Vad det egentligen är vi gör när vi går omkring och lever som om det vore helt naturligt. Det är det ju inte.
Det finns ett alternativ, ett skuggland.
Det finns en plats vi inte vill tänka på.
Det är där du ropar mot mörkret, när mörkret svarar. Du lyssnar till Sweet Black Angel och tar på dig peruken och säger att en av oss kommer att dö ung. Du berättar om det vilda spökgräset du en gång vidrörde. Det får mig att tänka på scenen med de glittrande björkarna som passerade utanför ditt tågfönster. Diset och gårdarna i horisonten, skiftande i grått. Du var på väg hem. Du hade lämnat Dalarna.
Den frusna älven och solen som gick ner, bergskammarna som hävde sig mot molnen. Den lugna dalen, det ömtåliga ljuset. Som en helt annan värld.
Du såg allt det där. Nu ser vi det också.
