På fredagsmorgonen nåddes vi av beskedet att Torsten Larsson, författare och välkänd egenutgivare, är död. En av hans vänner och kollegor Anders Nyman, har skrivit några minnesord.
Eftersom Torsten Larsson (född 1964) var mycket aktiv i författarkretsar på Facebook så har säkert många redan läst den sorgliga nyheten där. Så sent som den 9 juni släppte han novellsamlingen Totalstopp på sitt eget förlag Safaro.
Vi bad Anders Nyman, vän och kollega till Torsten, att skriva några minnesord:
En av egenutgivningens frontfigurer har lämnat oss.
Torsten Larsson avled i onsdags kväll efter sviterna av en hjärtinfarkt. Han somnade in på sitt hotellrum under en semesterresa i Toscana med familjen, som han nu lämnar med stor saknad.
Torsten var en passionerad person, med åsikter om det mesta, en rejäl dos fasta principer och hög moral. Han brann för det skrivna ordet, böcker och egenutgivning. Och det var framförallt det sistnämnda som många minns honom för. I många år stod han på barrikaderna för att höja statusen på egenutgivna böcker i Sverige. En kamp som han förde både på egen hand och tillsammans med ett par andra av oss som hade nöjet att få lära känna honom. Jag tror att Torstens betydelse för svensk egenutgivning är oöverträffad, och jag har svårt att se vem som ska ta över facklan efter honom.
Torsten hade nyligen kommit igång med sitt eget förlag, Safaro, och han hade stora planer för detta. Han arbetade även med utbilda inom datorteknik, ofta folk från just bokbranschen, genom sitt ursprungliga yrke som datalärare. Och vi får inte glömma att han ju i hjärtat också var en författare och skrev så mycket han bara hann med. Och ovanpå allt detta fortsatte han alltså att slåss för egenutgivarnas status genom ändlösa diskussioner och genom att dela med sig av sina erfarenheter till nya författare. Det är kanske det som många inom sociala medier minns honom mest för, hans outtröttliga passionerade diskussionsvilja. Han älskade att diskutera, argumentera och vrida och vända på saker och inte sällan kastade han in en och annan brandfackla för att få fart på diskussionerna.
Torsten var alltså en bundsförvant och en affärskollega för mig. Många minns säkert hur han och jag stred sida vid sida i vissa hårt reglerade Facebookgrupper för att få till en demokratisk ordning vi saknade, eller hur vi tillsammans med ett par andra eldsjälar startade en förening för egenutgivare, Seriff, när vi kände att den som fanns inte höll måttet, eller hur vi tillsammans hjälpte författare som hamnat i ”nöd” med allt från att ge kloka råd till att ge ut deras böcker. Jag tror därför att många inom branschen ser oss som lite av ett radarpar.
Men Torsten var framförallt en vän, en av de få faktiskt som jag verkligen räknar som vän. En person jag kunde luta mig emot även privat, någon som lyssnade. Vi var inte alltid överens om saker, det är ingen hemlighet, men hur det än var respekterade jag alltid hans åsikt. Och jag tror att den känslan var ömsesidig. Vi kunde ofta, även efter en hetlevrad diskussion i någon facebook-tråd, kort därefter höra av oss till den andra med något vi ville ha feedback på.
Men nu har rösten tystnat.
Nu har min vän och kollega skrivit sina sista ord.
Nu har den sista diskussionen tagits och vi kommer aldrig mer att be varandra om råd.
Tomt!
Det är så det känns, som att en resa tagit slut i förtid eller som att en frisk gren med gröna knoppar klippts av innan den fått en chans att slå ut.
Torsten var i många avseenden en inspiratör, ett energiknippe med en aldrig sinande ström av roliga idéer, en man som lockade fram nya visioner och fick fart på ruljansen. När jag skriver detta vet jag inte hur det ska bli framöver. Känslan av vanmakt är stor och sorgen väller in i vågor. Han kommer fortsätta att inspirera mig och jag hoppas att alla hans kloka råd genom åren har sått frön hos andra och kommer att få genomslag under en lång tid framöver. Jag hoppas att vi tillsammans kommer att försöka förvalta hans passion för egenutgivning och fortsätta verka i samma riktning.
En av de frågor vi ofta diskuterade men aldrig fann samsyn i var huruvida det fanns ett liv efter detta. Nu vet han. Men han fick svaret alldeles för tidigt.
Vila i frid broder, du är saknad men aldrig glömd.
/ Anders Nyman
Bakgrundsbilden, foto: Fotolia.
