JK Rowlings böcker om Harry Potter fyller 20 år. Boktuggs reporter Anna skriver om hur det var att växa upp med serien och vad den har betytt för henne.
Min absolut största läsupplevelse (jag tvivlar på att någon annan bok kommer att toppa den) var Harry Potter and the Deathly Hallows, den sjunde och sista boken i Harry Potter-serien. När boken släpptes på ett internationellt releasedatum den 21 juli 2007 hade jag förhandsbokat mitt exemplar i min lokala bokhandel. Det var en lördag och jag och min syster tog bussen in till stan och hämtade ut våra böcker i särskilda kassar (jag har fortfarande kvar min, hur ska jag någonsin kunna kasta den?). Väl hemma stängde vi in oss på varsitt rum och resten av den helgen gick till historien som ”Harry Potter-helgen”. Vår mamma återberättar gärna om hur jag och min syster inte kunde komma ut ur våra rum på hela helgen, av rädsla för att råka spoila något för varandra.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Jag var både överlycklig och vettskrämd. Och sjukligt nervös. Hur skulle det gå? Vad som helst skulle kunna hända, det visste jag, JK Rowling hade redan tagit död på flera av mina favoritkaraktärer och var skulle det sluta? Men samtidigt som jag inte kunde läsa snabbt nog för att få reda på vad som skulle hända, så sörjde jag. Det skulle snart vara över. Under åtta år hade jag följt serien och med varje ny bok som släpptes blev jag mer och mer fast. Och nu skulle det ta slut. De karaktärer och den värld som hade varit en del av mitt liv under så många år skulle gå i graven, och med det en del av mig själv. Så kändes det. Då visste jag inte att jag ungefär tio år senare skulle gå och längta efter nästa film i en förvånansvärt bra spin-off-serie eller att jag faktiskt skulle få veta vad som hände efter att den sjunde och sista boken tog slut.
Stolt Harry Potter-nörd
När jag började läsa litteraturvetenskap gick en av de första gruppdiskussionerna ut på att sammanställa en lista över de bästa böckerna någonsin. En kursare sa ”det måste ju vara Harry Potter”, och i hjärtat höll jag med till hundra procent. Samtidigt gjorde jag bedömningen att nämnda kursare var en god människa. För det är så det fungerar: den som erkänner sig som ett Harry Potter-fan har genast klättrat i värde som människa i mina ögon. Men smittad som jag var av prestationsångest och den finlitterära stämningen på universitetet sa jag att nej, det måste väl i alla fall vara … ja, vad sa jag? Det har jag glömt. Däremot jag har inte glömt att jag ögonblickligen ångrade mig. Och i efterhand skämdes jag. Hur kunde jag svika mig själv så? Då lovade jag mig själv att aldrig någonsin undanhålla eller vifta bort att jag är en HP-nörd, och jag har hållit mitt löfte. Sedan dess har jag tvärtom bejakat mitt nördiga intresse, och jag är stolt över det.
Och varför skulle jag inte vara stolt? Att erkänna storheten hos den här bokserien, som har gjort så mycket för mig på både små och stora plan, borde vara det mest självklara i världen. Tack vare Harry Potter kunde jag känna igen mig i hur det är att känna sig annorlunda, och förstå att jag inte var ensam om det. Tack vare Harry Potter lärde jag mig vad riktig vänskap är. Tack vare Harry Potter befästes mina värderingar kring människosyn, respekt och solidaritet. Tack vare Harry Potter övade jag upp min engelska läsförståelse, vilket jag har haft nytta av hela livet. Tack vare Harry Potter har jag fått så många vänner (framför allt en speciell vän som tog mig igenom gymnasiet). Tack vare Harry Potter hör jag en inre Hermione som säger ”Right. Perspective”, när jag hänger upp mig på detaljer och glömmer att se det stora sammanhanget.
En generation av Potterheads
Nu är mitt flöde med all säkerhet Potterifierat och inte helt opartiskt, men jag kan inte låta bli att förundras över alla de artiklar och studier om hur Harry Potter-läsare är mer empatiska, mer intoleranta mot orättvisa och har ett mer inkluderande förhållningssätt till andra människor. Vi är dessutom mer kritiska mot Donald Trump. Just det, ”vi”. Jag tillhör nämligen ett kollektiv – i min värld är alla Harry Potter-läsare en del av något större. Vi har något gemensamt och där finns hur mycket som helst att prata om, analysera och diskutera i all evighet. Vi har tagit Harry Potter och allt vad det innebär till våra hjärtan, och det binder oss samman.
När jag 2012 besökte Harry Potter Warner Studios i London tyckte jag det var den bästa dagen i mitt liv (jag bröt ihop när jag såg modellen av Hogwarts). När jag 2017, också i London, såg pjäsen Harry Potter and the Cursed Child var jag så nervös att jag inte kunde vara mig själv på flera månader. Det var en gigantisk upplevelse, för stor att ta in. Jag tror faktiskt inte att jag har bearbetat den än (varning för minispoiler: Voldemort gick förbi mig med typ en meters mellanrum och jag kände vinddraget mot mitt ansikte, hur ska jag hantera det?). Men när jag befann mig i de här sammanhangen, omgiven av andra människor i olika åldrar som var precis lika nördiga som jag själv, så slogs jag av en stor och mäktig känsla: Vi allihop har vänt samma boksidor, skrattat till samma komiska händelser, gråtit till samma karaktärer som fallit offer för ondskan och delat samma starka känslor av sorg, saknad, vänskap och kärlek. Oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi har för bakgrund så har vi det här gemensamt – att Harry Potter har gjort ett avtryck i våra liv.
Idag fyller Harry Potter-böckerna 20 år. Igår fyllde jag 29. Men även om jag blir äldre och vuxnare så kan jag garantera att jag aldrig kommer att förneka eller förringa min kärlek till Harry Potter, denna fantastiska bokserie som har betytt så mycket för mig och förmodligen också bidragit till att jag valde min yrkesbana: att jobba med böcker. Harry Potter har format min generation och mig som person, och det är jag så ofantligt tacksam för.
LÄS ÄVEN: Harry Potter fortsätter trollbinda läsarna efter 20 år
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
