Jim Friberg vill skapa reaktion med konstnärlig litteratur

Lagom till sommaren ger L.C.förlag ut Jim Fribergs debut Makaber. Genom en blandning av prosa och poesi berättar han en ärlig och rak historia om självdestruktivitet och psykisk ohälsa hos de unga huvudpersonerna med önskan om att väcka starka känslor hos sina läsare. 

I ungefär sex års tid har Jim Friberg arbetat med sin debutroman Makaber och under tiden skrivit om den lika många gånger som den tagit arbetsår att göra. Från allra första början var boken ett slags epos – ett kapitel ur ett liv där berättelsen byggdes på dikter. Men när Jim nådde fram till slutet så kom inte orden längre till honom. Då valde han att lägga in lite prosa istället och efterhand sprängdes det in mer och mer prosa mellan dikterna. Sakta men säkert utvecklades Makaber till den roman som den nu kommer att släppas som. Antalet omskrivningar kan tyckas mycket men för honom var det en lärande process.

– Jag hade bestämt mig för att Makaber skulle bli min debutroman, berättar Jim. Den har en historia som är tillräckligt uppseendeväckande och allmän för att kunna ges ut. Och jag, jag blev tillräckligt förälskad i projektet för att genomföra det.

Makaber handlar om psykisk ohälsa och den verklighet som ligger bakom den. Boken är skriven ur första persons perspektiv och berättarrösten tillhör Krisky – en 17år gammal pojke som står bredvid flickan Liten och betraktar hennes ständigt pågående cykel av självdestruktivitet. Med den starka viljan att hjälpa denna människa som Krisky finner så vacker ur sitt mönster ger sig Krisky in i vad Jim beskriver som en svår prövning. Krisky förstår inte Litens beteende – det sätt hon varje dag och varje vecka tar sig an livet genom att åsamka sig själv smärta följt av en kort stunds lättnad innan de ångestskapande ärren får henne att skära på nytt. Ändå forsätter han med självuppoffrande hjälpsamhet och stigande desperation att försöka rycka loss henne ur hjulet tills samspelet mellan de två unga huvudpersonerna har nått ett stadium av psykotiska mått.

– Varje människa har drifter som är obegripliga för andra men som vi inte behöver rättfärdiga för oss själva, säger Jim. Självskadebeteendet är en del av Litens normala rutiner men för Krisky är det märkligt att hon som är så unik och som han älskar så högt vill förstöra sig själv. Detta har funnits i min egen närhet och jag tror att folk generellt behöver få en bild av det. Hur fan är det att stå jämte? Hur känns det att hålla någon som vill dö i handen?

Historiskt sett tror Jim att vi just nu befinner oss i en tidsperiod när vi kan börja berätta om sådana här saker. De nedersta trappstegen på Maslows behovstrappa har – åtminstone för de allra flesta av oss i västvärlden – blivit uppfyllda och det öppnar för att ställa sig på nästkommande steg som handlar om kärlek, gemenskap och självkänsla.

– Det finns utrymme i vårt kollektiva medvetande för att möta människors mörka hemligheter nu, säger Jim. För egentligen har du ingen aning om vad som händer bakom grannens dörr.

– Jag minns min egen tonår, säger Jim. Jag var förälskad hela tiden – det fanns ständigt någon man ville leva för. Sen om det var i tio minuter eller tio månader spelade ingen roll. Vi gav aldrig upp utan var så hängivna som man aldrig någonsin är annars. Jag fascineras av hur allt eller inget det var. Är det något som händer när vi blir äldre så är det att det skapas gråzoner – du måste börja överväga. Som vuxen förstår du att någon annan kan må dåligt över ditt agerande. Det gör du inte på samma sätt som tonåring.

Handlingen i Makaber rör vid de filosofiska frågorna när Krisky gör allt mer för att rädda Liten från sig själv. Vad räcker kärleken till – är det värt att dö för någon? När Jim själv får frågan funderar han lite:

– Jag har alltid velat ha en karta om var vi tar vägen, förklarar han. Jag tror helt enkelt medvetandet upphör – det blir varmt och fantastiskt och sen tar det slut. När man har den synen är det svårt att se vad det är värt att ge upp chansen att få känna för. Hur sorglig en existens än är så är vi ändå vid liv.

Huvudpersonen Krisky färdas i boken från att reagera på ett trauma till ett tillstånd som Jim beskriver som psykotiskt – även om han knappt använder det ordet i boken. På resan kommer Krisky till vissa insikter som börjar på ett värdsligt plan men som senare blir allt mer diffusa och till slut står det psykotiska som en anledning till att skada sig själv. Utforskandet av självskadebeteende för bokens handling har Jim låtit vila på några olika grundpelare:

– En del menar att den sortens destruktivitet kan bero på uppmärksamhetssökande, säger han. Och det kan vara sant. I vårt samhälle måste du märkas och synas för ingen har tid att lära känna dig. Skärsåren talar för sig själv – du finns. Sedan kan det så klart handla om en motreaktion på trauma – du är inte värd mer. Idag är alla så rädda för att inte vara vackra. Får du höra det under en känslig period är det lätt att tro att det enda valet är att förstöra sig själv. Och så är det smärtan som gör att du känner dig vid liv och sätter dig i ett tillstånd av att vara i en högre känsla. Att skära sig är motsägelsefullt för den som gör det för skärandet och blodet ger en kick men ärrbildningen är förhatlig. Det ger en ond cirkel eftersom det gör att den som skär sig hela tiden förs tillbaka till att göra det igen på grund av hatet.

Jim hoppas att bokens uppbyggnad ska provocera läsaren – sättet att berätta är ett konstnärligt medvetet val för att skapa en känsloreaktion.

– Jag skriver mycket poesi på poeter.se och tycker det är tråkigt när människor tar texten som face-value. Med Makaber vill jag skapa en bok som inte liknar något annat och jag önskar att människor ska se berg- o dalbanan i berättelsens struktur – inte bara åka med. Boken är skriven så att den ska vara en upplevelse av konstnärskap och filosofi och ge människor en tankeställare. Självklart är det en sorglig historia men det pågår många sådana runt oss i verkligheten. Jag önskar att jag en dag får ett brev där någon skriver att boken räddade honom eller henne och gav ett lyckligt avstamp.