Litteraturens nya minfält – tryckfrihet vs yttrandefrihet vs censur

Censur och yttrandefrihet. Två ord som ofta missbrukas och misstolkas, inte minst i hätska Facebookdialoger. Bokbranschen har den senaste tiden fått smaka på de utmaningar den nya tekniken för med sig. Författares uttalanden och förlags utgivningsbeslut och bokhandlares urval ifrågasätts. Vem har rätt och vem har fel?

Det finns två aktuella debatter i bokbranschen om yttrandefriheten. På hemmaplan är det Katerina Janouch och hennes uttalanden i en tv-intervju som tolkats och förmedlats och lett fram till rejäla bråk och till och med dödshot mot en bokhandlare som valde att plocka bort hennes böcker som en markering. På andra sidan Atlanten har den kontroversielle skribenten Milo Yiannopoulos kontrakt på en självbiografi lett till liknande reaktioner. Det fanns de som ropade på bojkott av hela förlaget Simon & Schusters utgivning, andra menade att boken självklart måste få ges ut och säljas.

I fallet Janouch handlar det inte om böckerna utan om hennes uttalanden och värderingar. Det svåra där är att en längre intervju på ett annat språk har tolkats och vidareförmedlats till svenska. Hennes böcker är inte kontroversiella (även om en och annan pryd person kanske tyckt att vissa är för frispråkiga kring sex) utan enbart hennes personliga åsikter.

När det gäller Milo Yiannopoulos så har han stängts av från Twitter för vad som kritikerna benämner “näthat” och han är redaktör för den konservativa (av somliga med etiketten högerextrema) Breitbart News. När det blev känt att ett imprint till Simon & Schuster skulle ge ut hans självbiografi och gett honom ett förskott på 250 000 dollar brakade protesterna loss.

Vi minns också debatten före och efter Bokmässan kring Nya Tiders medverkan som utställare.

Nätbokhandeln förändrade den svenska bokbranschen

Jag brukar säga att den svenska bokbranschen förändras i grunden för tjugo år sedan. Bokus firar 20-årsjubileum i år och även Adlibris startade 1997. Det som många inte såg då men som man kan se nu är att det därigenom blev möjligt för (nästan) vem som helst att sälja sina böcker vem som helst oavsett var de bodde. Bokhandelns geografiska monopol som fram till dess hade styrt inköp och sortiment var i ett slag borta. Tröskeln för att starta ett förlag och få rikstäckande distribution av sina titlar sänktes.

Det här innebar förstås en liten revolution. Nästa steg i revolutionen kom när eböckerna gjorde sitt intåg. Parallellt med detta har givetvis internets framväxt också gjort det möjligt för vem som helst att starta nya publikationer som konkurrerar med de gamla. Boktugg konkurrerar med Svensk Bokhandel om att bevaka bokbranschen. Bokbloggare konkurrerar och kompletterar tidningarnas kultursidor när det gäller recensioner av böcker. Förlag startar egna webbshopar och kan sälja direkt till sina läsare.

Det finns oerhört mycket positivt med detta. Föreningar kan kommunicera med sina medlemmar utan att vara hänvisade till traditionell medias välvilja. Informationsutbytet blir snabbare. Den som vill kan söka och finna information och kunskap om i stort sett vilket ämne som helst. Traditionell media och förlagsbransch kan sucka och protestera och säga att det inte är kvalitetsgranskat eller faktakollat på samma sätt som förr. I många fall vet vi dock att det inte stämmer. Jag som personligen blivit intervjuad av mer än hundra journalister i mitt liv vet att nästan varje artikel innehåller något litet faktafel. Ofta bagatellartade saker som inte har någon betydelse, ibland ett felaktigt årtal eller mer allvarliga fel. Sedan vet man att dessa artiklar blir källor för nya artiklar och felaktiga uppgifter därmed sprids och blir fakta. Inte sällan kan bloggare eller sajter som drivs av organisationer och föreningar ha mindre faktafel för att de faktiskt har större kunskaper om just sitt ämne än en allmänjournalist som skriver om mycket och är hänvisad till att lyssna och anteckna väl. Här kan man ju säga att tekniken med bandspelare gjort att vissa journalister har mycket färre faktafel idag.

Alla nyheter är vinklade

Men det finns också en negativ sida. Precis som traditionell media i alla år har vinklat nyheter (ja, man måste vinkla en nyhet annars blir det ganska platt och intetsägande) så kan bloggare och organisationer göra det. Men precis som en journalist med en förutbestämd vinkel undermedvetet (eller i värsta fall medvetet) väljer att framhäva de fakta som understödjer denna vinkel så kan bloggare och organisationer skapa texter som vilseleder läsarna. Alternativmedia började som något positivt men har idag anammats som en metod för propaganda.

Eller, ja det är ju inte heller något nytt det här med vinklade nyheter och propaganda. Sinnebilden är den sovjetiska dagstidningen Pravda som var officiellt organ för Sovjetunionens kommunistiska parti och användes för att förmedla officiell policy och policyförändringar från 1912 ända fram till 1991. Idag skrattar vi åt Nordkoreas statliga tv-kanaler som censurerar och förvränger nyheter. Ett tv-klipp om att Nordkorea vunnit gruppspelet i fotbolls-VM spreds över världen 2014. Det visade sig dock att just det klippet var för bra för att vara sant – det var bara en parodi.

På den svenska marknaden har vi nu en rad olika sajter som officiellt eller inofficiellt stöttas av olika politiska partier (eller för den delen religiösa grupper eller intresseorganisationer). Som erbjuder mer eller mindre vinklat och mer eller mindre faktagranskat redaktionellt material. Som med hjälp av Facebook har möjlighet att snabbt och effektivt distribuera sina nyheter viralt till tusentals läsare över hela världen. Det är en demokratisk dröm och mardröm på samma gång.

Så hur ska bokbranschen förhålla sig till detta? Förlagen har alltid fått in manus som präglas av konspirationsteorier eller är skrivna av människor med märklig agenda. Här har förlagen sin rätt att tacka nej och författarna möjlighet att vända sig till andra förlag eller gå till egenutgivning om de refuseras. När en sådan här bok, som inget traditionellt förlag skulle vilja ta i med tång, ändå publiceras så landar problemet istället hos nästa instans i kedjan. Det kan vara en egenutgivartjänst eller senare bokhandlare och framför allt nätbokhandlare.

Eftersom vem som helst idag kan ge ut en bok utan att det krävs någon granskning av innehållet så kan det hos Bokinfo och nätbokhandlarna dyka upp i princip vilka böcker som helst. Helt automatiserat. Världens största nätbokhandlare Amazon hanterar mängder av klagomål på titlar som kan ses som förtal, hets mot folkgrupp och andra brott mot etik, moral och lagar.

Så fort någon nekas så ropar författaren/förlaget och dess anhängare: censur, snart ser vi bokbålen! Omvänt när böckerna tillåts fortsätta säljas så reser andra hot om bojkott ifall inte titlarna genast plockas bort ur sortimentet.

Ska böcker som Mein Kampf få ges ut och säljas?

Adolf Hitlers bok Mein Kampf gavs ut på förlaget Eher-Verlag, ett bokförlag som köptes av Nazistpartiet 1920 och som sedan användes för att ge ut inte bara Hitlers bok och alla partiets publikationer utan även kom att äga flera dagstidningar. Efter andra världskrigets slut upplöstes förlaget 1945 och rättigheterna till Mein Kampf övergick till delstaten Bayern. När upphovsrätten gick ut 1 januari 2016 kom boken för första gången ut i ny utgåva i Tyskland.

Debatten kring Mein Kampf och ifall det ska vara tillåtet att publicera böcker av denna typ kan givetvis överföras även på andra verk av politisk eller religiös karaktär. Ska biblioteken köpa in dessa böcker eller inte?

Går man in på Facebook och läser några diskussioner så inser man snabbt att det i kommentarerna oftast finns ett par riktigt genomtänkta och vettiga kommentarer men att den övervägande delen är tydligt polariserade och oresonliga. Som flera kloka personer uttryckt det på senare tid: Dialogen är obefintlig, liksom förståelsen för antagonisternas ståndpunkt. Det är uppenbart att ingen kommer att ändra åsikt, oavsett hur bra argument som framförs.

Och nu tänker jag inte enbart på diskussionen om invandrarfrågan (som tar stort utrymme på Facebook) utan även i diskussioner på författarforum (och andra grupper) om ämnen som traditionella förlag vs egenutgivning, vilket fotbollslag som är bäst eller om vinster ska tillåtas i vården. Överallt kan det flamma upp ett debattklimat och ett språk som vi inte hade velat höra våra barn använda i skolan.

Lägg till det kampanjer där man mobiliserar för att betygsätta Facebooksidor och därigenom markera sitt missnöje i en fråga. Det kan vara ett hotell, en bokhandel eller ett förlag som på några timmar går relativ anonymitet och 4,7 FB-stjärnor till en riksangelägenhet och tusentals 1-stjärniga och 5-stjärniga betyg och lika vitt skilda skriftliga omdömen.

En framtidsfråga för bokbranschen blir frågor som dessa:

• Vilka böcker ska faktiskt tillåtas att ge ut?
• Vilken skyldighet har bokhandeln att göra kontroversiella böcker tillgängliga för sina kunder?
• Hur stort ansvar för innehållet i en bok ska författare, förlag, tryckerier, bokhandel och bibliotek ta?

Jag tänkte själv inte ge några glasklara svar eftersom det inte finns några. Vi lever i en stor gråzon efter att den tekniska utvecklingen gett oss verktyg och möjligheter som ingen annan generation före oss. Men den har också gett oss ett stort ansvar för att kanske tänka till några minuter innan vi lämnar vår replik och vårt svar.

Fotnot definitioner (källa Wikipedia):

Yttrandefrihet omfattar en frihet att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. FN:s deklaration formulerar friheten på följande sätt: “Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

Tryckfrihet innebär rätt att trycka och sprida information och uppfattningar fritt i text, till exempel via böcker, internet, tidningar eller flygblad. Tryckfriheten innebär att medborgare och grupper inom landet får publicera alster utan att någon förhandsgranskning eller censur äger rum. Envar har också rätt att fritt distribuera producerade texter.

Censur (av latinets censere, granska) är generellt allt hemlighållande och nedtystande av tal, skrift eller annan publik kommunikation, som i någon mening kan anses vara misshaglig, skadlig, anstötlig, obekväm eller förarglig.  I en mer begränsad betydelse är censur, en av offentlig myndighet utövad förhandsgranskning av litteratur, film, teater, brev etcetera. Tidningar och andra massmedier kan censurera sig själva, så kallad självcensur, men ofta syftar ordet censur på statlig censur, som i regel är lagstadgad.