Stora Journalistprisets vinnare Niklas Orrenius ser människorna i gråzonen

Niklas Orrenius önskar att människor försökte förstå varandra istället för att blint köra sitt eget race. I Skotten i Köpenhamn följer han konstnären Lars Vilks och undersöker var yttrandefrihetens gränser går. Boken gav honom för några veckor sedan Dagens Nyheters Stora Journalistpris som Årets Röst.

Niklas Orrenuis vann Bonniers Stora Journalistpris som Årets Röst 2016. I boken Skotten i Köpenhamn, utgiven av Albert Bonniers förlag 2016, tittar Niklas med objektiv blick på några av vår samtids mest extrema grupper medan han följer konstnären Lars Vilks som agerat starkt för yttrandefriheten på sitt eget vis. Samtidigt menar Niklas att det är någonstans mitt emellan extremisternas poler, i gråskalan, som de mest drabbade människorna finns:

– Man måste komma ihåg det gråa mittfältet man ibland får syn på, säger Niklas. Det är där som de mest utsatta befinner sig och de blir trängda från två håll samtidigt.

Som exempel ger Niklas de demokratiska muslimerna som å ena sidan får påtryckningar av fundamentalistiska religionstolkare men å andra sidan möts av fördomar från västvärlden. Här någonstans ligger också gemene mans ansvar att lyssna och ta in istället för att köra huvudet i sanden eller vika bort blicken.
Efter att ha bevakat extremism i 15 år har Niklas själv goda kunskaper och förståelse för hur de olika grupperna resonerar, och önskar att fler såg till att skaffa sig det.

– Jag vill förstå människor – det betyder inte att man håller med dem, säger Niklas. Man måste lyssna, träffa dem och träffa dem igen. Det blir ett problem när folk i allmänhet inte har intresse för varandra utan bara pumpar på med sitt eget. Tyvärr har en del människor stängt av sin nyfikenhet.

Under sitt arbete har Niklas besökt båda lägren, från jihadister till SverigeDemokrater. Arbetet med Skotten i Köpenhamn tog ett och ett halvt år men en del av materialet som finns invävt i texten är sådant han samlat tidigare. Att närma sig de olika rörelserna har varit olika svårt, delvis beroende på tid och rum.

– Titta bara på SverigeDemokraterna, säger Niklas. Runt år 2000 var de en sluten grupp men det har ändrats helt i och med att de blivit ett etablerat parti. Jag intervjuade en av jihadisterna som ville döda Vilks 2010 efter att de hade avtjänat sitt fängelsestraff. Det jag fick var ett litet samtal i dörren men det var något. Sedan är de här grupperna ofta aktiva i sociala medier.

Den exploatering extremistgrupper för av sig själva i just sociala medier ger ibland en sned bild av storleksproportionerna jämfört med den stora massan. I det gråa mittfältet finns egentligen allra flest människor och dem tror Niklas drar sig för att engagera sig utåt sett. Det ger extremisterna en oproportionerligt stor volym.

– Den politiska debatten är aggressiv och många ger sig inte in i den, säger Niklas. Mittfältet syns inte och det gäller att få dem att säga ifrån. Samtidigt kan “att leva som vanligt” vara en sorts motståndshandlning – ägna sig åt kultur, sport, vänner och familj – som signalerar att man trivs i demokratin som den är.

Han tror på en stark koppling mellan ord och handling. Var gränserna för yttrandefrihet befinner sig handlar om orden och det kräver en ständig diskussion.

– Yttrandefrihet går inte enbart att reglera i lag, säger Niklas. Man måste se till konsekvenserna.

Sitt författarskap låter Niklas bottna i sin yrkesetik från journalistiken och han strävar efter att göra bilden av extremismen objektiv och mångdimensionerad.

– Skillnaden mot den vanliga journalistiken är att man kan tränga djupare i en bok och se fler nyanser, säger han. Jag vill behålla allsidigheten så att läsaren själv kan välja och ta ställning men man ska vara medveten om sin subjektivitet när man skriver.

Trots att extremistgrupperna befinner sig i kanterna som totala motpoler pekar Niklas på vikten av att minnas deras beroende av varandra. Den blotta existensen av en annan grupp ger näring åt den egna propagandan och göder hatet. Argumenten för att varva nya medlemmar bottnar ofta i vad en annan grupp sagt, gjort eller står för.

– IS har exempelvis Trump som rekryteringsverktyg när de värvar nya människor, säger Niklas. På motsvarande vis använder antimuslimska rörelser IS’s grymheter som gödning för sina åsikter. Det gäller att komma ihåg det när man är i mittfältet.

Niklas har varit nominerad till Stora Journalistpriset två gånger tidigare och kände förvåning när han stod som klar vinnare.

– Plötsligt sa de bara mitt namn, säger han om prisutdelningen. Det känns som ett stort erkännande och juryn hade en så fin motivering om nyfikenhet och envishet. Ord spelar roll, det är det viktigaste för mig att nå ut med. Priset är ett kvitto på att budskapet går fram.

Fotnot: Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn var även nominerad till Augustpriset 2016 (fackboksklassen).

Fotograf: Åsa Sjöström