“För sitt kaxiga och utmanande författarskap” får Lina Wolff Svenska Dagbladets litteraturpris 2016 för romanen De polyglotta älskarna där Lina på ett rättframt och ärligt sätt gräver i delar av verkligheten som ter sig allt annat än bekväma. I den fiktiva berättelsen som följer berättar hon om förförelsens och förödmjukelsens förvandling av individen till en könsroll i ett maktspel med fantasibaserade regler.
Lina Wolff, född 1973, startade sin författarkarriär i 30-årsåldern. Vid det laget hade hon erfarenhetsmässigt samlat på sig vad hon enligt sig själv behövde för att kunna skriva på allvar:
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
– Jag hade både hunnit läsa mycket och bott utomlands, säger Lina. Det var en förutsättning för att börja.
Under sex år i början av 2000-talet hade Lina haft Spanien som hemvist. Genom att tränga in i landets vardagsliv kom hon också närmare kärnan som ett lands kultur och invånare präglas av. Tillvaron i det spanska vardagslivet som svensk kom inte bara att påverka hennes person utan också hennes skrivande.
– Bor man en längre tid i en annan kultur och lever på den kulturens premisser då förändras man, resonerar Lina. Det är oundvikligt och, tror jag, i grunden positivt. Man lär sig också känna av utanförskapet på allvar. Detta är jobbigt, men en stor källa till idéer och kraft när man skriver. Man kan dessutom få en trygg punkt i skrivandet, för det är en vrå där man själv alltid bestämmer, och där kan man vara vem man vill – svensk kvinna eller spansk man, landsortsbo eller kosmopolit, ung eller gammal. Detta kan hjälpa en att hantera kulturella kriser, och andra kriser också.
Idag bor hon åter i Hörby. Flyttar, kulturbyten och skrivandets utveckling går i varandra, som en personlig väv. Tidens gång och lagen om att dagar läggs till dagar ger Lina väldigt lite utrymme för att tvivla på sitt författarskap. Både ekonomisk osäkerhet och prestationsångest står åt sidan för skapandets passion.
– Att skriva en hel bok utan att veta om den ska bli publicerad kräver en mängd is i magen som nog inte kan uppbådas på annat än konstgjord väg. Man kan gå och jobba på ett kontor och tjäna pengar genom att anstränga sig lite, eller måttligt. Eller så kan man sitta hemma och anstränga sig ofantligt och kanske inte tjäna en spänn. Men det ligger också en enorm lockelse i att faktiskt lita på sig själv. Sen spelar nog åldern en viss roll också. Jag är helt enkelt för gammal för att känna mig bekväm med att slösa bort min tid.
Handlingen i De polyglotta älskarna kretsar kring tre karaktärer. Deras relation till sig själva och andra ställs på sin brännande punkt i förhållandet man – kvinna och sex – makt. I en recension av boken beskriver recensenten karaktärernas förhållningssätt som ett maktlösa ”jag tar vad jag får”, ett självsäkert ”jag tar vad jag vill ha” och ett undergivet ”jag får vad som blev lämnat till mig” – där människan själv positionerar sig i något som tycks ha utvecklat sig till ett maktspel. Myntets ena sida tycks ha en mörk skugga av vansklighet där den ena partens ingångsläge påverkar balansen i relation till den andra. Det är en komplex historia där inte bara våld är en maktfaktor utan även sex utvecklas till det samma. Det visar på att inget är statiskt utan har en rörelse där en neutral handling blir värdeladdad beroende på hur den utövas i sin kontext – något vackert kan bli groteskt fult och tvärtom.
Men om det någonsin funnits ett tillstånd för människan i verkligheten där våld och sex inte existerade som faktorer tillsammans tror Lina att vi glidit långt ifrån det. Enda vägen att komma ifrån det är att aktivt själva skapa nya förutsättningar:
– Vissa kanske tycker att våld – både psykiskt och fysiskt – skulle vara något naturligt, precis som krig och annat våld i mänskligheten, säger hon. Men samtidigt har jag svårt att se att människan i grunden skulle vara så defekt att detta skulle vara ett naturligt tillstånd. Kanske handlar det mer om att människan i vissa omständigheter utvecklar beteenden som får oss att överleva. Ibland är det intressant att experimentera med bibliska tankar som att det skulle ha funnits något slags idealiskt ursprungstillstånd, där människan fungerar på ett optimalt sätt. Men vi har nog drivit alltför långt iväg från något sådant tillstånd, om det funnits. Vill vi hitta balans idag så måste vi själva komma på hur den ska se ut, och sen försöka instifta den… Där tror jag att historier är viktiga. Vi behöver inte bara få se hur verkligheten ser ut, men också hur den skulle kunna vara. Och då måste man fantisera fram den, visualisera den.
Lina använder verkligheten som bollplank i sina berättelser – det ger läsarna en dimension att förhålla sig till men blir också faktorer att relatera bokens karaktärer till. I De polyglotta älskarna utgör författaren Michael Houellebecq en sådan referenspunkt.
– Att väva in en författare som Houellebecq gjorde till exempel att många karaktärers förhållande till verkligheten och en viss kvinnosyn kristalliserades ut automatiskt, säger Lina. Om en karaktärer gömmer hans böcker på andra raden i bokhyllan så har man bara genom att beskriva den åtbörden en massa information om den karaktären, som andra karaktärer i sin tur måste förhålla sig till. Sen är man som författare, precis som alla andra, en produkt av sin tid och som sådan kommer det alltid att finnas teman som ligger en varmt och hjärtat. Dessa kan i bästa fall bilda ett slags “mönster i väven”. Faran i att bli alltför engagerad i verklighetens omständigheter är att prosan då riskerar att bli platt och karaktärerna endimensionella. Viss prosa kan fungera bra även så, men inte den som jag skriver.
Att hon nu tilldelas Svenska Dagbladets litteraturpris blir en katalysator för den där tron på sig själv som författare menar Lina. Uppmärksamheten är i sig en positiv bekräftelse som det gäller för henne att ta tillvara på eftersom den trots allt är föränderlig.
– Det går inte att vila på några lagrar, säger Lina. Snart kommer det att krävas något nytt om jag vill hålla på med detta. Så är det inom alla konstnärliga jobb, skrivandet är inget undantag.
En mindre föränderlig motivationskälla för Linas skrivande är hennes läsare. Kontakten med dem beskriver hon som en av de mest berikande delarna av författarskapet.
– Häromdagen fick jag ett brev från en kvinna som undrade över betydelsen av ett ord på italienska som hon tänkte skulle kunna ha flera olika betydelser, och bad mig om hjälp att bena ut detta, säger Lina. Det är ju väldigt roligt, jag tycker om att få nörda ner mig i sånt här. Men i själva skapandeprocessen är man ensam, på gott och ont.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
