Det är sommarlov och vi har haft besök från USA. Vi har farit runt som små tättingar med dem. Bland annat har vi varit i Dalarna och besökt Zorngården. Det borde alla göra. I museet (som alla också borde besöka) hänger följande citat från Zorn:
Det är inte speciellt svårt att tro på att Anders Zorn levde efter dessa ord. Han föddes utom äktenskapet men hans mor lyckades ändå få fram ett arv efter Anders far när denne dog, och med hjälp av det arvet kunde Zorn studera konst. Zorn mötte sitt livs kärlek Emma men var för fattig och enkel för hennes familj. Emma och Anders lovade varandra trohet (de förlovade sig helt enkelt fast de inte fick) och han gav sig av på en målarturné som varade i fyra år. Under den tiden sågs de två gånger. När han kom tillbaka hade han skrapat ihop en del pengar och fick lov att förlova sig med Emma. Sedan gick hans karriär fantastiskt bra (tack vare att han målade presidentporträtt och halva Amerika ville ha hans porträtt efter det). Anders Zorn blev enormt förmögen. (Just nu kan man se Zorns okända fotografier på Fotografiska i Stockholm, se den utställningen!)
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
I dagarna har det här refuseringsbrevet florerat på Facebook:
Det är helt underbart och så klockrent. Som just utkommen ur redigerings- och korrläsarträsket (en gång kvar dock) kan jag bara hålla med om det sista. Att han som fick refuseringsbrevet ska vara glad att han slapp bli utgiven för alla de där turerna med manus är inte alltid kul. (Även om jag faktiskt älskar slutet i min nya roman, varje gång jag läser det).
Problemet dock, när man skapar text / bild / musik / vad som helst är ju att det aldrig går att inte tvivla på sig själv. (Eller är det bara jag?) Under skapandet ligger tvivlet ofta och lurar. Får jag ihop det? (Eller är det bara jag?) Efter skapandet kommer det igen. Kommer det att duga? Blir folk nöjda med det här? (Eller är det bara jag?)
Att då refuseras/få dåliga recensioner är ofta rätt hårt, eftersom skapandet ligger så nära en själv som person, hur mycket distans man än försöker hålla. (Eller är det bara jag?)
Jag minns när jag toksågades av SvD med min första roman. (Borde förstås inte alls lägga ut den här länken). Jag hade för det första inte ens förväntat mig att recenseras och när jag gjorde det och folk sa att jag skulle vara glad, kunde jag inte se hur de menade. De tyckte att det var stort att vara recenserad i en av Sveriges största dagstidningar och det är det ju, men jag såg bara det andra. Att jag var värdelös. Nu, med några års erfarenhet i ryggen är jag lite bättre rustad. Och har fått ganska många bra ord om mina böcker, både i recensioner och i läsarkontakter. Och har lyckats göra andra recensenter mer nöjda. Man blir lycklig varje gång man läser den. (Eller är det bara jag?)
Skämt å sido. Det jag har lärt mig, med tiden, är ju att det aldrig går att tillfredsställa alla. Lika lite som alla kan tycka om en, lika lite kan alla tycka om ens skapande. En tavla kan vara fantastisk för mig, men hemsk för dig. Samma sak med en bok. Det beror ju så mycket på var vi kommer ifrån, vad vi har med oss i bagaget. Och det är ju även recensenten som sågade mig inne på i sina slutord:
”Jag vägrar känna igen mig i det här, men den som gör det kanske gillar boken.”
Så det bästa är nog att tänka som Zorn. ”Tvivlar man på egen förmåga skapar man ej stora ting.” (Eller så här:)
Pernilla Alm debuterade 2012 med romanen Alltid du och satte 2014 fart på läxdebatten med boken Läxfritt – för en likvärdig skola. Utkommer i augusti 2015 med romanen Utan dig. Bloggar på pernillaalm.se och läxfritt.se. Pernilla arbetar till vardags som lärare på högstadiet.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
