Författarbloggen: Men bara en liten takterrass?

En gång i tiden pluggade jag spanska i Sevilla i Spanien. Jag delade lägenhet med två andra svenska tjejer och på vårt tak fanns en för hela huset gemensam takterrass. Det tog ett långt tag innan jag upptäckte den. Jag vet fortfarande inte varför det tog sådan tid. Men när den väl var upptäckt älskade jag den. Trots att den inte ens var i närheten av vad den hade potential att vara. Det var ett tak. Och några tvättlinor. Nada más. Men ändå älskade jag det där taket.

Jag stod där uppe och såg ner på gränderna som vindlade runt om huset vi bodde i. Det var i stadsdelen Macarena, en ganska gammal del av Sevilla. Granne med mitt hus fanns en otroligt vacker kyrka med takkupoler i guld och blått. Jag vet inte hur många kvällar jag stod och bara tittade på de där kupolerna. Jag tog mig inte in i kyrkan förrän min allra sista helg i Sevilla. Det blev liksom inte av innan. Det var ändå inte kyrkan jag ville åt.

När jag kommer till en ny stad försöker jag alltid hitta de bästa takterrasserna. Om det inte finns takterrasser så kan jag nöja mig med något annat som är högt upp. Det är som att jag har ett inbyggt behov av de höga platserna. De som ger mig utsikt. De som ger mig överblick. På platser där man kan se mycket och långt men ändå inte allt, det är de platserna som sätter igång min fantasi. Jag ser hus, jag ser människor på håll. Bilar som är på väg. Ibland ser jag hav, berg eller annan natur.
Ett av mina favoritcitat i The Great Gatsby (min favoritbok) är det här:

“I was within and without. Simultaneously enchanted and repelled by the inexhaustible variety of life.”

Och jag tror att det är precis så det är med takterrraser/höjder. Man är där, men ändå inte. Man ser, men ändå inte.

Några utsikter jag minns:

I Paris bodde jag för ett tag sedan på ett hotell med utsikt över Seine och korsningar och hus däromkring. Jag stod i många timmar och bara såg på allt som rörde sig. Hur bilarna gjorde i korsningen. Vilka som flanerade vid Seine. Jag såg aldrig deras ansikten, jag såg deras skuggor. Huset bredvid var lika högt som hotellet och jag växlade mellan fönstret med utsikt över Seine, och fönstret mot grannhuset. Det var mörkt i många fönster och jag undrade varför de som bodde så härligt, inte var hemma. Men i en lägenhet bodde en ensam tant. Jag såg henne förbereda sin middag och sedan sätta sig vid tv:n och äta ensam.

När jag var i London med jobbet hamnade jag i ett rum på tredje våningen. I ett högt hotell. Snabbt såg jag till att få byta rum (skyllde på trafiken, lite svårare att motivera min utsiktsfixering för receptionspersonalen). Jag kom upp mig flera våningar och plötsligt såg jag London Eye, Themsen och en massa annat. Nu var jag där på jobb och var tvungen att ge mig ut men så fort jag var tillbaka i mitt rum stod jag där och tittade. Betraktade staden på håll.

I Barcelona finns ett hotell som nästan står i havet. Hotel W. Det hotellet finns med i min nästa roman, dit åker min huvudkaraktär. Precis som jag, när jag bodde där, blir hon uppslukad av utsikten över det mörka havet. Jag kunde inte slita mig, jag ville knappt gå ner på stan. Jag satt vid de stora, mäktiga fönstren och såg ut över vågorna som rullade in och skummade in mot stranden. Jag, som är ljuskänslig när jag sover, vägrade dra för gardinerna och njöt av att vakna i gryningen så att jag kunde fortsätta se på vågorna. Men min favorit är nog ändå ett annat hotell i Barcelona. Hotel 1898. Det ligger vid ramblan och har en fantastisk takterrass. Jag måste dit varje gång jag åker till Barcelona och halvligga i de sköna sofforna och småsmutta på cava samtidigt som jag ser ut över Barcelonas tak och hör trafikbruset avlägset och på lagom avstånd. Helt underbart. (Även här befinner sig, av någon märklig anledning, min huvudkaraktär).

Min åttaåriga dotter sa häromdagen: Mamma, jag vet att du kommer att ha en takterrass en dag. Jag vet det. Jag hoppas så innerligt att hon har rätt. Bara en liten takterrass i Barcelona kan jag väl ändå få?

Pernilla Alm debuterade 2012 med romanen Alltid du och satte 2014 fart på läxdebatten med boken Läxfritt – för en likvärdig skola. Utkommer i augusti 2015 med romanen Utan dig. Bloggar på pernillaalm.se och läxfritt.se. Pernilla arbetar till vardags som lärare på högstadiet.