Katarina Wennstam summerar tiden i Åmotfors

I veckan sändes det sista programmet av SVT:s Deckarna. Huvudperson i avsnittet var Katarina Wennstam, som för boktugg.se berättar om upplevelsen i Värmland och om känslorna inför sändningen.

Som för flera av de övriga medverkande författarna i programserien var det både mötet med kollegorna samt programmets mål att gå på djupet av deckarförfattarnas drivkrafter som gjorde Wennstam nyfiken på att ställa upp i programmet.

– Jag tycker att frågan som programmet ställer – vad är det som driver oss till att skriva just deckare – är så intressant. Den ställs ofta, men är svår att besvara på bara någon minut, och möjligheten att ge ett uttömmande, seriöst svar var förstås väldigt lockande. Jag tror ju att de flesta författare har ett väldigt starkt inre driv, det måste man nästan ha för att orka och även kunna skriva, och just deckarförfattare som ägnar större delen av sina liv åt att granska mörkret, har kanske extra mycket “bagage”. Sedan tycker jag att det är väldigt roligt att just SVT Kultur, som står bakom programmet, valde att ge den stundtals ganska bespottade deckargenren fem hela timmar på bästa sändningstid, för att förstå oss författare bättre.

Tiden innan programmet skulle visas har varit utan nerver för Katarina Wennstam. Hon har tvärtemot sett fram emot att få se det.

– Jag har hela tiden känt mig väldigt nöjd med vad som gjordes och sades under veckan i Åmotfors. För mig personligen så handlar en del av det jag berättar om ett slags revansch, så jag har sett fram emot det här programmet ända sedan det spelades in i november.

Har ni sett programserien minns ni säkert att Wennstam trillade ner för en trappa under Denise Rudbergs program. Men även mitt i detta drama passade Wennstam på att arbeta lite.

– Först var jag så otroligt rädd, jag trodde verkligen att jag skulle slå ihjäl mig. Men när ambulanspersonalen hade fått i mig morfin så att smärtorna blev uthärdliga och jag var på väg mot röntgen på akuten, så kände jag mig lite lugnare. Ambulanskillen var en väldigt trevlig värmlänning som hette Janne, och när vi ändå var där i bilen på landsvägen i mörkret så passade jag på att göra lite research till min nästa bok. Jag undrade bland annat om hur snabbt man förblöder om man skär av sig aortan, och det visste förstås Janne. Det kan ju låta fullkomligt absurt, men så fungerar jag som författare. De flesta situationer, också sådana som till en början är hemska, kan man ofta använda som inspiration i sitt skrivande. Även om det är en fördel att inte vara påverkad av morfin, jag minns inte alla svar…

Att få träffa sina kollegor och umgås var en viktig del i upplevelsen i Åmotfors för Katarina Wennstam. Det var hon inte ensam om.

– Vi hade just så roligt som det verkar. Författare är ju ganska ensamma, jag tillbringar den mesta arbetstiden med bara mig själv och min bok som sällskap, och det var sex ganska umgängestörstiga individer som anlände till värdshuset i Åmotfors. Det var ett sant nöje att tillbringa en vecka i de värmländska skogarna tillsammans med dessa kloka, spännande och sköna författarkollegor.

När nu programserien är över kan man fråga sig vad den har bidragit med till den svenska deckar-genren.

– Förhoppningsvis så inser fler att det verkligen finns ett medvetet val hos oss deckarförfattare kring varför vi skriver just om ond bråd död, om elände och om samhällets baksidor. Det går inte att bli deckarförfattare bara för att kunna segla på något slags framgångsvåg, man måste ha något att säga också. Jag upplever oss sex som väldigt engagerade i samhällsfrågor och idag skulle jag nog vilja påstå att deckaren som genre är den främsta samhällskritiska romanen. Brott säger väldigt mycket om den tid vi lever i, och de flesta deckarförfattare är väldigt duktiga på att sätta in kriminaliteten i sin samhälleliga kontext.

Tillbaka på kammaren, ensam med sitt manus, fortsätter Katarina Wennstam nu att jobba på.

– Jag är mitt i min nästa bok som kommer i augusti. Den heter Skymningsflickan och har som vanligt mina favoriter advokat Shirin Sundin och kriminalkommissarie Charlotta Lugn i huvudrollerna. Boken handlar om ungdomars utsatthet, om sexuella övergrepp och om trovärdighet.

Foto: Vogler, Wikipedia Commons