Björn Rietz

”Är det spänning, samhällskritik eller relationsromaner?”, frågade förläggaren.

”Böckerna spelar över flera fält samtidigt, lite som en Netflix-serie”, svarade jag sturskt. Kalla dem samtidsthrillers. Svek, girighet och moral är ledord. Vi följer Ruben Andersson genom hjärtinfarkt och en mordisk psykopat i första boken och en giftig relation i andra boken.  

Ruben påminner lite om mig. Båda förlorade vi våra mammor i tidig ålder och tvingades ta hand om oss själva. Båda har mot alla odds lyckats inom olika branscher – Ruben inom finansvärlden och jag inom reklambranschen. Vi älskar våra hundar och är nog bättre på att läsa av dem än våra medmänniskor och är i det avseendet något naiva. Båda är delvis uppväxta på öar. Jag skriver från min ö.

En tidig septembermorgon 2007 stod jag vid fönstret och en bild kom till mig. En pojke, kanske åtta år, (som min son Paul var då), står vid sjukhussäng där hans pappa ligger. En sjuksköterska har just dragit ett lakan över hans pappans huvud. Pojken vägrar släppa pappans hand som börjat kallna. De båda har rest till Melbourne och det är deras första kväll där när infarkten inträffar. Pojken kan bara några ord engelska. Så kom frågorna till mig. Varför reste de dit bara de två? Det blev en historia om riskkapitalister som köper upp sjukhus för att lägga ner dem och sälja av den dyrbara marken. Så började det som blev boken En perfekt affär (2020).