Farväl månens stad

Novellsamlingen ”Farväl månens stad” av Hamid Alhaidar inne¬håller fantasiberättelser som rör sig om ”Gamla Mesopotamien". I sina tvåhundra trettio sex sidor, inrymmer samlingen tjugo medellånga berättelser samt en inledning och en förenklad ordlista där författaren beskriver och förklarar på ett tydligt och kortfattat sätt olika begrepp samt historiska benäm¬ningar som förekommer i de olika berättelserna som existerar i novellsamlingen. ”Farväl månens stad” är i själva verket inte enbart en novellsamling av fantasi, utan ljuva resor som författaren vandrar genom, på fantasins vingar samtidigt som han summerar tidens och platsens gränser. I dessa noveller vandrar författaren genom vägar som ingen tidigare har vandrat via, och som innehåller dåtidens vindar och historiens doft för att påminna om de ljuvliga dagar som har passerat vilka innehåller en tung och besk verklighet som befolkningen i gamla Mesopo¬tamien fick uppleva vid den tiden och som berövade dem hoppet. För¬fattaren Hamid Alhaidar illus¬trerar med berättelserna i boken på ett väldigt vackert och idealt sätt, bilden av en befolkning som har ärvt smärta och hopp sedan födseln och fram till nu. I boken försöker han avlägsna tunga barriärer för att göra det möjligt att begripa den tradiga nuvarande verkligheten för att på det sättet och genom att tydliggöra paradoxen i dess färger och korsningen av dess linjer, kunna avslöja gåtan om den labyrint som vi är med om varje dag. För¬fattaren förflyttar sig med en attraktiv och intressant stil bland Iraks förflutna civilisationer. Från kvinnorna i Ur som gråter över deras förstörda stad, och den förvirrade befolkningen i Arido som längtar efter sin frälsning, och ungdomarnas insisterande i Uruk över sitt hemland, och de kokande gränderna i Legesh som kämpar mot orättvisa, och från folkets ögon i Nainawa som drömmer om fred som fuktar upp deras dagar, och från längtan av Sabars äldre för en glad förhistoria av vilken det enda som finns kvar är aska, till Babylons befolkning som är utvisad utanför hemlandets gränser och de lärdas motstånd i Kesh trots de försök att tysta ner dem. Här sträcker Hamid Alhaidar broar som binder resterna av ett förflutet av vilka krossbitar det enda som finns kvar, ihop med en besk nutid som vi är med och upplever dess misärer än idag. Den som läser novellsamlingen kan komma fram till en klar sanning som går ut på att Irakiska befolkningen har skapats för att alltid finnas med stolthet trots livets förtryck. Detta genom sina medborgares mod att ro civilisationens färja genom livets svåra tider samtidigt som de bär hoppet trots sorgen och misärerna som har upplevts genom åren. Irakiska befolkningen översätter sina smärtor och sorgen den har varit med om till vackra låtar som utmanar tyranners grymhet samtidigt som de pryder vägarna med rosor och hopp om en framtid där de får återkomma till palmernas skugga i hemlandet. Efter alla misärer och livets eländen, skiner alltid solen samtidigt som existensens melodi upprepas och reser med vårbrisen som döps av Eufrats vågor.