Paradiset

Huvudpersonen, den tolvårige Yusuf, skickas av sina fattiga föräldrar till kusten för att bo hos sin farbror Aziz, en förmögen köpman. Snart går det upp för både den oskuldsfulle Yusuf och läsaren att köpmannen inte alls är Yusufs farbror: i själva verket har han sålts som skuldslav av sin far. Så börjar livets hårda skola för Yusuf, men här finns också plats för vänskap och för glimtar av skönhet, i form av husbondens trädgård, som Yusuf på eget bevåg ägnar sin kärleksfulla omsorg. Vid sjutton års ålder får Yusuf följa med sin husbonde på en storslagen handelsexpedition till inlandet, en övermodig resa där sjukdom, vilda djur och blodtörstiga lokala styresmän kräver sin tribut. Genom huvudpersonens ögon får vi uppleva ett Afrika som präglas av stamstrider, vidskeplighet, sjukdomar och barnslaveri, men drömmaren Yusuf får också en skymt av paradisets portar av eld och vatten. Eller är det i själva verket den trädgård som han har skött om som är paradiset? Vid återkomsten till denna trädgård och till sin husbondes hem får Yusuf veta den tragiska hemlighet som leder fram till bokens häpnadsväckande upplösning. Paradiset är en mångbottnad, våldsam, vacker och märklig berättelse med ett poetiskt, skirt och avskalat språk, där perspektivet aldrig viker från den unga huvudpersonens sida. I såväl motiv som språk lånar romanen drag från den bibliska berättelsen om Josef, och man skönjer också element från koranen, från myter och folktro och inte minst en tydlig fläkt av Conrads Mörkrets hjärta, samtidigt som romanens egenart aldrig kommer i skymundan. Det är en berättelse som är fast förankrad i sin tid och sin miljö, en berättelse som ändå – eller just därför – är djupt allmängiltig.