Att leva på ändå : om sorgen efter mitt älskade barn

Familjen Hagéus Schmidt befann sig på en efterlängtad semester i paradiset Thailand. Egentligen hade de biljetter som skulle föra dem hem på julaftonen, men de hade ju sådan "tur" att de fick resan ombokad så att de istället skulle åka hem den 26:e december. Därmed var alla nöjda och glada. Ödets ironi. Minst sagt. Väskorna var packade. Barnen Julius, Gösta och Karin skulle ta ett sista dopp, pappa Bertil var krasslig och tog igen sig i deras bungalow och mamma Ann njöt av en sista massage - innan hemresan. - Vattnet är så konstigt, mamma. - Vad häftigt, hämta kameran. - Vilket konstigt berg det är där ute i vattnet. Sa dom, tänkte dom, gjorde dom. Sedan gick allt så snabbt så att knappt ens elefanterna hann undan fast deras intuition hade sagt dem att fly. Människor hängde som klasar runt palmer, vattnet var som en smutsig gröt, några kom upp efter otäcka kallsupar. Andra inte. - Var är Gösta? Har ni sett Gösta? Var är han? Min son, min son, min son.... Och i ett givet ögonblick förstår man att allt är förbi. I det ögonblicket går någonting sönder. Det som inte fick hända har hänt. - Gösta är död.