Sorgen är kärlekens baksida : Aldrig skall jag sluta älska dig

Jag är mamma till tre barn Två här på jorden och en i andevärlden. En lördag i april 2005 fick vi beskedet att vår äldste son 23 år gammal hade omkommit i en trafikolycka under natten. Den stunden delades mitt liv i två delar Döden delade mitt liv i ett före och ett efter Den natten slogs allt i sönder Jag skrev tydligen ner mina tankar från den förmiddagen för ett år senare hittade jag ett anteckningsblock där jag skrivit följande: Idag stannade tiden. Det som vi trodde skulle bli en vanlig lördag blev ett helvete. Satt vid frukostbordet och pratade med min man. Vad skulle vi hitta på idag? Och inget bra på TV ikväll heller! Vi kör in och tittar på starten för rallyt, tyckte mannen. Ja, så kan vi hyra någon film också till ikväll, sa jag. Jag står i duschen. Klockan är nog kvart över tio. Har precis tagit balsam i håret när min man knackar på dörren och säger nåt. Vad är det nu? Stänger av vattnet och öppnar. Ta på dig kläderna! Polisen är här! Polisen! Här! Nej!. Tankarna snurrar i huvudet. Min dotter och min yngste son ligger här hemma och sover. Alltså..... Är det Rickard? Min man nickar. Nej det får inte vara sant. Inte Rickard! Han är död! Tanken kommer omedelbart. Det är detta vi har pratat om i krisstödsgruppen på jobbet. Polisen kommer alltid hem till en vid dödsbud. Hjärtat bultar. Pulsen springer iväg. Kroppen skakar! På med kläderna! Glömmer torka mig. Underkläder, byxor och tröjan kommer på ändå. Där vid köksbordet sitter dom. Två poliser i uniform. Är han död? Ja, tyvärr. Nej! skriker jag ........Det får inte vara sant! Kommer ihåg att jag får en kram av en av poliserna. Sen stannade tiden! Mitt barn! Min lille Rickard! Jag började skriva när jag upptäckte att mina barn skrev om sina känslor. Kanske det även för mig var ett sätt att få ur mig lite tankar. Det har blivit mycket skrivande sedan den dagen i april 2005. Gunilla Karlsson