Autonomins sken: Om Kalliasbreven och frågan om estetikens politik hos Friedrich Schiller

Med ”Kallias, eller om skönheten”, en serie brev skrivna 1792–93, introducerade Friedrich Schiller (1759–1805) en ny idé om konstens autonomi i den västerländska filosofin. Konstverket, argumenterade han, är ett föremål som har den särskilda förmågan att framträda som självbestämmande. Att konsten är autonom betyder därför inte att den är objektivt fri, att den är oberoende av materiella eller historiska bestämningar. Det betyder att den i kraft av sin form kan ge sken av att vara fri. ”Skönhet”, skrev Schiller, ”är alltså inget annat än frihet i framträdelse”. I denna antologi undersöker forskare i filosofi och estetik vid Södertörns högskola och andra svenska och nordiska lärosäten hur Schillers tankar om konstens autonomi först tog form, hur de mottogs i Schillers samtid, hur de har levt vidare i den efterföljande kritiska filosofin, samt hur de ska förstås i dag.