Rött vatten

"Jag heter Nova Haddad-Mazin och min mamma heter Saya och min pappa heter Orhan. Min bror heter Roy och min syster Jana. Vi hade en syster till men hon dog när hon gick hem från skolan. Det var för två år sedan och ända sedan dess har mamma och pappa pratat om att vi ska flytta till ett annat land.

Jag har en fot mindre än de flesta. Men jag är glad att inte mer försvann. För min syster blev det värre. För Pela tog det slut. Jag kastades åt sidan och blev av med halva foten. De var tvungna att ta resten när jag kom till sjukhuset. Pappa har låtit bygga en specialsko till mig för att det inte ska märkas. Men det är klart det märks. Jag gillar hursomhelst hur han försöker göra det bra för mig. Pappa är tandläkare och mamma klipper håret på folk. De är säkra på att de kommer få jobb dit vi ska. Människor behöver alltid laga tänder och klippa sitt hår, sa pappa så sent som i morse här på båten. Han är nöjd att vi är på väg bort från det som höll på att bli hela familjens död. Just nu känner jag mig orolig för det stormar väldigt och båten kastas fram över vågorna..."

Varför en bok som Rött vatten?

<br />

Att lämna allt för att hitta en trygg plats att vara på. Att kunna leva utan att vara rädd för att hela tiden bli dödad eller att någon i familj blir dödad. Det är sådant som vi är vana vid att slippa tänka på. Men alla de som flyr från sina hemländer. Bort från krig. Bort från att ha varit jagade eller hotade. De lämnar allt de äger för att få en chans att leva. Det är svårt att föreställa sig den fruktansvärda resa många är tvungna att stå ut med för att komma fram till en plats de hoppas kunna ha som sin.

Självklart ska vi hjälpa varandra. Självklart ska vi öppna vårt land så de kommer hit och kan känna sig trygga. Så deras barn blir trygga och får en chans att gå i skolan. För det skulle väl vi vilja att andra gjorde för oss?

Nova kom till mig och min skaparkraft i hjärnan en dag när jag inte kom med tåget. Det var något fel på spåret och jag skulle istället åka buss vidare dit jag skulle. När jag klev på bussen var där en familj med famnarna fulla med väskor och kassar. Det var en ganska stor familj med fyra barn och föräldrar. De såg trötta och slitna ut, särskilt barnen. Jag hade med mig en förpackning med havrekex i väskan. Ifall jag skulle behöva något snabbt att äta på. Den var helt oöppnad så jag tänkte att de kunde få den. Jag sträckte fram den till ett av barnen samtidigt som jag mötte mammans blick. Var det ok att jag gav henne kexen? Mamman log mot mig men slog sedan undan blicken. Jag satte mig på en plats en bit bakom dem. De skulle gå av före mig förstod jag snart. Men vi åkte samma resa i nästan en halvtimme. Jag såg hur barnen satt och smaskade på kexen. Det gjorde mig glad. Just när de skulle gå av kom ett av barnen framspringande mot mig och sträckte fram en kastanj till mig. Jag såg efter dem genom fönstret när vi åkte iväg och jag hoppades att det skulle gå bra för dem. Att de skulle hitta sin plats att vara på och få stanna. Kastanjen hade jag kvar i jackfickan under flera år. Som en liten stresskula låg den där i fickan och fick mig lugn när jag lekte med den mellan fingrarna.

Jag önskar att vi alla kunde hjälpas åt att se till att de som vill komma hit och bo här och arbeta här och leva här och älska här och ha ett liv här får det. Det är väl ändå därför som vi är här på denna planet jorden. För att visa att vi är människor, humana och medkännande som bryr oss om varandra. I dessa tankar föddes Nova i mitt inre, och hennes röst tog sig över haven för att berätta sin historia.vFrågan är egentligen vilket land kommer hon ifrån och vilket land ska hon till. Är det kanske så att det som just nu händer i världen med människor som flyr från platser, lika gärna skulle kunna vara det omvända? Att det var till dem vi flydde för att bli trygga? Hur skulle det gå för oss då?