Under olivträdet

Spårvagn 9 stannar vid Grönsakstorget, precis där Pedagogen ligger. Fullt med folk. Jag står nästan framme vid föraren. Tre unga kvinnor, kanske blivande pedagoger, är på väg på. Jag känner en lätt knuff i ryggen. En äldre stapplande man vill av. Han drar på en uråldrig Dramaten. Hans kvinna är också uråldrig. Hela ekipaget tar sig förbi mig. Men det blir trångt i dörröppningen. De tre kvinnorna tror att det är dags att kliva på. Det ställer till besvär för den äldre stapplande mannen. Han säger något till Kvinnorna som jag inte hör. Kanske säger han ”att det tillhör god uppfostran att först låta de som ska av få göra det. En slags respekt.” En av kvinnorna måste få ur sig sin irritation: "Respekt kan du ha själv!" Jag står så nära henne att jag ser hennes ilska och jag ser att hon inte vill förstå min replik: "Det är inte lätt att bli gammal. Om femtio år är du kanske själv där." På ett sätt handlar boken om just det, att bli gammal och minnas hur det var och hur det har blivit. Men också att bli klar över vad som gick fel och det som gick vägen. Och att inte bli förgrämd och en ständigt klagande gubbe, tänker jag, och känner tydligt att det kanske var jag, som just klev av spårvagnen.