Varje morgon när Göran kommer till den fina, nybyggda gymnasieskolan, stadens stolthet, är det med oro i magen. Mest på grund av kemiläraren. Men en morgon under psalmsången får han syn på en flicka på balkongen. Hon heter Julia. Hennes närvaro hjälper honom att stå ut med skolan. Tanken på henne gör också att han klarar sig igenom de plågsamma lördagsnätterna, då fadern kommer hem berusad och väcker familjen. Till slut närmar han sig henne. Det visar sig att hon kommer från en liten plats på Kålland. Göran blir inte bara förälskad i henne utan också i trakten. ”På andra sidan, hennes sida, fanns ett annat landskap, ett som inte alls liknade det kring staden, småskuret, stenigt och kargt, med bergknallar, träddungar, enar och oöverskådliga vassvikar. Hus låg som gistna ekor, drunknande i sina trädgårdar, med bara brevlådan vid grusvägen som livstecken. Syrenhäckarna var högre och längre här än någon annanstans. Det fanns knappt en rak vägsträcka, inga jämna åkrar eller stora gårdar, vilket gjorde terrängen ständigt överraskande. Affärer kunde plötsligt dyka upp som från ingenstans med sin enda bensinpump som ett utropstecken framför de stora fönstren. Små oftast gråaktiga kyrkor låg som för sig själva i kontemplativ stillhet bakom höga träd.” Här skulle Göran vilja att tiden stannade, att han blev kvar. Han tycker att han har landskapet inom sig, att det är en del av honom. Men Julia tar ner honom på jorden: Det kan han tycka som bara har varit där på sommaren! Rosor i ett sprucket krus är en fristående fortsättning på Barnet som inte kunde ljuga, som kom ut 2011. Berättelsen är till största delen självbiografisk. Gunnar Odhner är född 1942 och har arbetat som journalist och lärare, det senare på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Han är uppvuxen i Lidköping, där han bodde från slutet av 40-talet till en bit in på 60-talet. Nu bor han i Högboda, Värmland.