Med döden ombord

<p >För nutida läsare kan det vara svårt att förstå vilken enorm uppmärksamhet det väckte när James Cook och hans besättning återvände till England 1771, efter den första långfärden till Stilla havet. Expeditionens berättelser om hur världen såg ut på andra sidan jorden kittlade allas nyfikenhet. Cooks kartor, och teckningar av djur, växter och människor i helt okända delar av jorden, fascinerade samtiden och breddade inte bara kunskapen om vår jord utan ökade också lusten att veta ännu mera.

<p >Det är mot denna bakgrund vi ska se den bedrift som den här boken avhandlar. Denna tid av ”The spirit of discovery” – så typisk för 1600- och 1700-talen – ledde också till att Storbritannien utökade sitt välde över haven. Sällan har en upptäcktsresa genomförts som involverat så många olika vetenskapsgrenar.

<p >Cooks skugga sträcker sig in i våra dagar. Vem var han då? Mannen som var på allas läppar för tvåhundrafemtio år sedan? James Cook (1728-1779) var son till en lantarbetare från&nbsp;Skottland&nbsp;och visade tidigt begåvning. Vid arton års ålder lärde han sig sjömansyrket och tog 1755 värvning i&nbsp;Royal Navy. Under brittisk-franska&nbsp;sjuårskriget&nbsp;(1756-1763) blev han chef på ett erövrat fartyg och deltog vid belägringen av&nbsp;Louisbourg&nbsp;i&nbsp;Nova Scotia&nbsp;och ett framgångsrikt sjöanfall mot&nbsp;Québec. Efter kriget utnämndes han till&nbsp;Marine surveyor of the coast of Newfoundland and Labrador&nbsp;(officiell&nbsp;sjömätare&nbsp;för&nbsp;Newfoundland) och chef på&nbsp;skonaren&nbsp;Grenville&nbsp;i vilken han utforskade&nbsp;Newfoundlands&nbsp;kust. Till sin läggning var han sluten och inbunden, och verkligen inte en man av stora ord.

<p >Initiativet till den första expeditionen till Stilla havet togs av&nbsp;Royal Society&nbsp;som utnämnde Cook till fartygschef på&nbsp;barken&nbsp;HMS Endeavour. Expeditionen hade flera uppgifter. Utöver ren kartläggning och insamling av material i form av växter, skulle den också ta sig till&nbsp;Tahiti&nbsp;(då benämnt Otaheite) för att observera&nbsp;Venus&nbsp;passage över&nbsp;solen. Ett annat mål var att söka spår efter&nbsp;Terra Australis, en kontinent som 1700-talets filosofer trodde fanns på södra halvklotet som motvikt till landmassorna på nordsidan av jordklotet. En rad vetenskapsmän deltog ombord och ledare för dem var den då 26-årige&nbsp;Joseph Banks&nbsp;som assisterades av den svenske botanikern&nbsp;Daniel Solander, en av Carl von Linnés lärjungar.

<p >Endeavours tre år långa resa blev äventyrlig. Expeditionen navigerade genom farvatten där inga fartyg tidigare varit; den trotsade stormar och orkaner och dess färdväg kantades av döda sjömän. Flera gånger var man nära att ge upp.&nbsp;Värst var läget i juni 1770 sedan man kartlagt Nya Zeeland&nbsp;och&nbsp;Australiens&nbsp;sydöstkust och östkust. I en rasande storm fastnade Endeavour på&nbsp;Stora barriärrevet. Om inte fartyget nödtorftigt kunnat lappas ihop – och om inte James Cook närmast mirakulöst lyckats hitta en glipa i revet (som än idag bär namnet&nbsp;Cookpassagen)&nbsp;–&nbsp;hade allt avlöpt mindre lyckligt.

I föreliggande bok har jag använt mig av kända fakta runt expeditionen men valt att – med berättarens urgamla rätt – plocka bort vissa händelser och karaktärer, och lägga till andra i syfte att öka läsupplevelsen. Ibland har kanske fantasin fått alltför fria händer, för det ber jag ödmjukast om ursäkt. Sålunda är intrigen runt ”Fågelmannen” påhittad, liksom Robert Pihls närvaro. Vissa tekniska detaljer har förenklats: sålunda kallas Cook genomgående för kapten i betydelsen fartygschef. Visst fokus ägnas Daniel Solander som är så sorgligen bortglömd i sitt hemland idag trots en stor vetenskaplig gärning. Han var utan tvekan en av Sveriges främsta botaniker.<i >&nbsp;

Författaren&nbsp;&nbsp;