Säg Alex bara Alex

När Alex var nyfödd stack hans mamma till USA. När han gick i trean stack också hans pappa. Alex blev en av många gatubarn i Honduras huvudstad. Namnet Dogboy fick Alex eftersom familjen för honom var hans kära hundar. När Monica Zaks tredje berättelse om Alex - som liksom de tidigare bygger på verkliga händelser - inleds släpps sjuttonåringen ut från det ungdomsfängelse där han har hamnat efter att ha misslyckats med att illegalt ta sig in i USA. Alex möter åter sin vän Marlin och flickan han älskar, Zofi. Livet är tufft för de här tonåringarna. Hoten är hemlöshet, arbetslöshet, brutalitet, hunger, droger, prostitution, hallickar, kriminella ligor och aids. Dessutom kör en iskall sicario (yrkesmördare) runt i Tegucigalpa på motorcykel. Alex drömmar är att Zofi ska sluta sniffa lim, att Marlin ska hiv-testa sig, att han själv inte ska behöva råna. Och att han och Zofi ska få leva tillsammans i ro. Denna avslutande berättelse om Alex - nu en ung vuxen man - bygger på Monica Zaks stora kunskap om och kärlek till Honduras och till människorna på gatan. Det är en viktig, tragisk och fascinerande bok. Och tänk, den slutar lyckligt, vilket gläder oss som håller så mycket av den hetlevrade och kärlekslängtande Alex.