Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essayer

Sommaren 2011 gav jag ut tre längre essayer under samlingstiteln Virtuoser med blick för talens magi (Books on Demand). Inriktningen var kultur-, matematik- och personhistorisk.Nu kommer ytterligare tio läsövningar av varierande längd och med väsensskilt innehåll. Ett par av de korta utkasten har tidigare i modifierad form publicerats i Värmlands Folkblad, medan de vidlyftigare studierna bara förekommit i VF som brottstycken – eller inte alls. I Ordförande Maos och Vår Herres rekryter, som är den nya volymens klart längsta text, ställs politisk och religiös extremism mot varandra men framför allt intill varandra. Jag exemplifierar med 1968 års ”rebellrörelse” i Stockholm/Uppsala och med 1930-talets besynnerliga Korpelaväckelse i Tornedalen. Klokt är att läsa denna essay och den närmast följande – om Kamrat Gotfred och hans Frontäpplen – i direkt anslutning till varandra. De hör intimt samman. Det är inte människovärdigt att ge upp! är en uppsats med viss akademisk touche, vilket inte betyder att den är svårläst. I första hand behandlar den Alva Myrdals insatser som pedagogisk reformator och skolpolitiker och i andra hand ´de myrdalska familjefejderna´ mellan å ena sidan paret Alva & Gunnar och å den andra sonen Jan. Texten kan också, i vart fall på marginalen, läsas som ett inlägg i vår egen tids infekterade skoldebatt. Den avslutande essayen, Armod, genialitet och lungsjukdom, är den enda strikt matematikhistoriska. Där försöker jag porträttera Niels Henrik Abel (1802-29) från Kristiansands biskopsstift i Sydnorge, en städse oförvitlig gosse, som dessvärre aldrig blev annat än ung. Jämte Galois och Sonja Kovalevsky är Abel min ”favoritmatematiker” (om nu detta uttryck tillåts mig). Allmänt kan man säga att denna bok innehåller en serie representativa utsnitt av mitt essayskrivande under i synnerhet de tre-fyra senaste åren. Efter röda och sammanhängande trådar söker den nitiske läsaren förgäves. Det bekymrar mig högst måttligt – alldenstund som de blå trådarna i än högre grad torde lysa med sin frånvaro…Mats Parner