Bakom varje fönster bor ett hjärta

Jag vill måla de ansikten som vi inte kan se, låna min röst åt de människor som vi inte kan höra. Jag vill berätta om vår tids människor som jag ser dem, med samma värde och samma rätt till frihet och lycka som vi. Själv är jag en av dem, en invandrarkvinna från Mellanöstern.

Många av oss är fostrade till osynlighet. Många av oss fick redan i barndomen lära sig att vi var halva människor. Här i ett främmande land har vårt värde ytterligare devalverats och vi har blivit det tredje könet: invandrarkvinnor. I vårt hemland var vi omgivna av grannar som log mot oss, som kände oss och som talade vårt språk. I vårt hemland var vi bara kvinnor men vi var också systrar, döttrar, släktingar. Vi var människor med namn, historia och familjeband.
Ur boken

En röst för de människor som ingen kan höra

Hon var en gång själv förtryckt, misshandlad och förminskad som människa - idag är Soheila Fors en stark röst för alla människor som kommer till Sverige för att få frihet, men som istället finner en starkare hederskultur med ensamhet, utsatthet och språklöshet som sällskap.

I sin första bok Kärleken blev mitt vapen skriver Soheila Fors om sin resa från uppväxten som kurdisk adelsflicka i ett priviligierat hem i Iran, till misshandlad småbarnsmamma i Sverige och hur hon slutligen reste sig ur förtrycket och bestämde sig för att hjälpa andra i samma situation.

Till hösten kommer boken Bakom varje fönster bor ett hjärta som handlar om kvinnorna och barnen som flyr till Sverige men som inte får samma demokratiska och mänskliga rättigheter som oss andra.

Soheila Fors ger sin röst åt tio olika röster, människor som hon har kommit i kontakt med genom sitt skyddade boende. Människor som inte får någon annan hjälp i vårt samhälle.