Vinden blåser vart den vill

Polleke är jätteglad att hennes pappa, Spiek, har slutat knarka. Han säger att han har hittat sig själv i Nepal. Polleke undrar vad folk egentligen menar med "sig själv". Var sitter Mimons själv i så fall? Kanske i hans vackra, mörka ögon Polleke tycker i alla fall att det är konstigt att Spiek nu har klätt sitt själv i en sorts klänning. Och att han dessutom absolut vill besöka farfar på sjukhuset i dem kläderna. Lyckligtvis kan farfar skratta åt det hela. Han tycker att Spiek ser gullig ut. Allt väl, men Polleke är mycket bekymrad. För farfar är mycket sjuk. Än en gång kan Polleke inte förstå sig på dom vuxna: hennes mamma och magistern ska gifta sig och ska ha stor bröllopsfest. Spiek går runt i sin klänning. Är det bara Polleke som tänker på farfar?