Eremiten i Paris : Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst

Den pessimistiska traditionen inom filosofin känner många svartsynta excentriker, många bländande stilister, många svarta humorister. Frågan är om någon förenat detta i sådan grad som den rumänske filosofen Emil Cioran. Född i Rumänien 1911 kom han efter studier i filosofi i Bukarest och Berlin till Paris 1937. Där blev han kvar; efter ett tiotal år gick han över till att skriva franska, från första början med målet att överträffa de franska författarna. Inte så få skulle säga att han lyckades. Ciorans författarskap har ofta hamnat i skuggan av två saker. Dels av hans egen formuleringsförmåga, och dels av ett politiskt snedsteg. Hans tillspetsade aforismer – ”I en värld utan melankoli skulle näktergalarna börja rapa” (Bitterhetens syllogismer) – inbjuder till spridda nedslag i hans böcker, trots att hans fragmentariska skrivsätt i själva verket kräver en systematisk läsart. Och hans engagemang för den fascistiska rörelsen Järngardet vid mitten av 30-talet har medfört att en stor del av forskningen om hans författarskap fastnat i olika försök att beslå honom med en kvardröjande antisemitism. Tobias Dahlkvist försöker i Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst att med utgångspunkt i Ciorans användande av pessimistiska formuleringar och teman visa hur den röda tråden i Ciorans författarskap är ett praktiskt användande av pessimismen. Cioran förvandlar den ursprungligen teoretiska pessimismen till en levnadskonst, med stora likheter med den antika epikurismen.