Jag känner inte igen henne : reflektioner om klimakteriet för män som inte förstår vad som händer med kvinnan och relationen runt 50

Med ett brinnande intresse och hjärta som slår lite extra för feminism och frågor som rör kvinnors villkor i samhället startade en resa i slutet av 2016. Ju mer jag letade desto tydligare blev det för mig hur svårt det var att hitta modern information om klimakteriet och att ingen verkade prata om klimakteriet utan att gamla myter fick härja fritt. Att klimakteriet skulle innebära slutet på en cykel kändes hopplöst förlegat och smått irriterande. Klimakteriet är en fas, en övergång och inte en slutpunkt. Kvinnans roll har förändrats och nuförtiden spelar kvinnor runt 50 en viktig roll i samhället på andra sätt jämfört med tidigare. Om ett par generationer när våra döttrar kommer till klimakteriet hoppas och tror jag att klimakteriet intresserar och fascinerar både män och kvinnor. Att inte lyfta och prata om klimakteriet, och alla frågor som hör till, är ett mycket raffinerat sätt att diskriminera halva befolkningen och göra den andra halvan till någon slags norm. Vi är näst intill en miljon kvinnor i klimakterieåldern bara i Sverige just nu. Det gör frånvaron av samtal och information något märklig. Nu är det dags att göra kvinnligheten till norm och prata om klimakteriet som den naturliga del av livet som det faktiskt är, och inte minst fundera ut hur vi kan underlätta och supporta kvinnor under den här fasen. Hela attityden runt en kvinna i klimakteriet och bristen på öppenhet i samtal om klimakteriet är hopplöst förlegad. Kvinnor ska inte längre gå omkring och fundera på vad som händer, tro att de håller på att bli galna och kanske till och med skämmas lite om de tror att klimakteriet syns på utsidan. Istället ska vi öppet välkomna den förändring som alla kvinnor ska möta och prata om klimakteriet med den självklarhet och naturlighet som borde höra till. Vi är i dag intresserade av och informerade om kost, motion och allt som håller oss unga och som vi tror får oss att leva länge. Det är tid att låta samtalet om vad som sker med oss kvinnor i klimakteriet få samma uppmärksamhet och betydelse. En kvinna runt 50 är inte bara i klimakteriet, hon är i en fantastisk fas av möjlighet till personlig utvecklig. Hon är en unik individ som själv ska ta ansvar för sin egen hälsa. Tidigare i en kvinnas liv har behovet av vård funnits via ungdomsmottagningar och mödravård, men väl framme vid klimakteriet verkar en kvinna stå ensam och övergiven. Där finns inte någon given plats att gå till och få hjälp med adekvata undersökningar, samtal och eventuellt hormonbehandling. Lite i hemlighet och ofta med en känsla av skam, uppgivenhet och sorg får en kvinna söka sin egen information och sanning om vad klimakteriet innebär. Klimakteriet är så mycket mera än värmevallningar eller slutet av en kvinnas fertila liv och varje kombination av symptom är annorlunda och unik inom varje kropp. En av de svåraste frågorna kvinnan ska ta ställning till i denna fas är hur hon som frisk kvinna bör ställa sig till hormonterapi för att förebygga ohälsa senare i livet. Hur ska hon kunna göra det utan information om förändringar och konsekvenser? Hormonbehandling med naturliga hormoner börjar bli allt vanligare i många länder men på det området har vi mycket kvar att lära i Sverige. Med grundinställningen ”herre gud man får väl lära sig under tiden, hur svårt kan det vara?” kastade jag mig in i klimakteriets underbara värld med hull och hår. Som mamma till tre flickor är min drivkraft och längtan stor att få vara med och påverka framtiden för kvinnor. Den här boken är för dig som är lika genuint nyfiken som jag på kvinnan och den spännande resa hon gör genom klimakteriet.