Ragnhilds handbok - kunskap och vägledning : en bok om barn och ungdomar med ADHD
| Författare | |
|---|---|
| Medverkande | |
| Förlag | Ragnhilds Auxilium |
| Genre | Pedagogik |
| Format | Danskt band |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 83 |
| Vikt | 140 gr |
| Utgiven | 2012-04-03 |
| SAB | Vlad |
| ISBN | 9789163701863 |
Ragnhild Svensson har under 30 år arbetat i skolans värld. Allt från resurs till projektledare i Hässleholms kommun. Under sina många år har hon träffat tusentals elever med olika utmaningar. Men alltid lyckats hitta en individuell lösning för var och en. Ibland ensam, ibland i team. Sedan 1995 är Ragnhild dessutom en mycket uppskattad föreläsare. Hon berättar, med både värme och humor, om sina möten med alla dessa fantastiska ungar. Ingenting är omöjligt, så välkommen in i en värld full av möjligheter.
I dagens debatt framkommer det att skolor behöver förändra sitt sätt att arbeta med eleverna som bär ADHD.
Med den här boken vill jag vägleda och ge goda exempel som berör och skapar insikter hos människor i just skolans värld. Det är så lätt att skylla på barnet och föräldrarna för att problem uppstår, när vi egentligen ska städa framför vår egen dörr. Att inse att barn med ADHD inte har några gråzoner - att han är svart eller vit, väldigt glad eller väldigt ledsen, helt tyst eller fruktansvärt högljudd, skapar förståelse om du verkligen vill förstå.
Ibland kan jag också känna igen mig. Det är så jag har fått förståelsen.
Barn med ADHD är inte som de flesta andra, men ADHD är ingen sjukdom, utan ett beteende som många i skolan saknar ett korrekt förhållningssätt till.
Den erfarenhet jag har vill jag dela med mig av. Just för att jag tror på dessa underbara barn. Om de blir älskade och motiverade på rätt sätt finns det inga begränsningar för vad de kan tillföra. De kan inte se sig själva som vi ser dem. Men vi kan hjälpa dem. Lära dem. Göra livet enklare för dem.
I den här boken har jag inriktat mig på barnen. Det är i första hand deras framtid jag månar om. Det är där livet börjar.
Citat ur boken:
Vårt första möte blev i en korridor. Dennis kom springade bakom mig när jag var på besök just för hans och fyra andra pojkars skull. Han kom ifatt mig och fick in en välriktad spark i rumpan på mig. Jag lyckades vända mig om och få tag på armen på honom och frågade vad han hette, samtidigt som jag presenterade mig själv.
"Jag heter Dennis. Vad gör du här? Ska du lära mig läsa och skriva? Glöm det, för det ska jag inte lära mig! Du förstår att min morfar kör grisabilen och det tänker jag också göra när jag blir stor och då behöver man varken kunna läsa eller skriva! Men jag kan räkna till hundra, ska du höra?"
Så räknade Dennis till hundra.
"Vilken tur Dennis, att du kan räkna till hundra, då blir du inte lurad när du ska köra grisabilen. Då kan du räkna grisarna när de går in i bilen och när de går ut ur bilen.
Det är bra!"
I dagens debatt framkommer det att skolor behöver förändra sitt sätt att arbeta med eleverna som bär ADHD.
Med den här boken vill jag vägleda och ge goda exempel som berör och skapar insikter hos människor i just skolans värld. Det är så lätt att skylla på barnet och föräldrarna för att problem uppstår, när vi egentligen ska städa framför vår egen dörr. Att inse att barn med ADHD inte har några gråzoner - att han är svart eller vit, väldigt glad eller väldigt ledsen, helt tyst eller fruktansvärt högljudd, skapar förståelse om du verkligen vill förstå.
Ibland kan jag också känna igen mig. Det är så jag har fått förståelsen.
Barn med ADHD är inte som de flesta andra, men ADHD är ingen sjukdom, utan ett beteende som många i skolan saknar ett korrekt förhållningssätt till.
Den erfarenhet jag har vill jag dela med mig av. Just för att jag tror på dessa underbara barn. Om de blir älskade och motiverade på rätt sätt finns det inga begränsningar för vad de kan tillföra. De kan inte se sig själva som vi ser dem. Men vi kan hjälpa dem. Lära dem. Göra livet enklare för dem.
I den här boken har jag inriktat mig på barnen. Det är i första hand deras framtid jag månar om. Det är där livet börjar.
Citat ur boken:
Vårt första möte blev i en korridor. Dennis kom springade bakom mig när jag var på besök just för hans och fyra andra pojkars skull. Han kom ifatt mig och fick in en välriktad spark i rumpan på mig. Jag lyckades vända mig om och få tag på armen på honom och frågade vad han hette, samtidigt som jag presenterade mig själv.
"Jag heter Dennis. Vad gör du här? Ska du lära mig läsa och skriva? Glöm det, för det ska jag inte lära mig! Du förstår att min morfar kör grisabilen och det tänker jag också göra när jag blir stor och då behöver man varken kunna läsa eller skriva! Men jag kan räkna till hundra, ska du höra?"
Så räknade Dennis till hundra.
"Vilken tur Dennis, att du kan räkna till hundra, då blir du inte lurad när du ska köra grisabilen. Då kan du räkna grisarna när de går in i bilen och när de går ut ur bilen.
Det är bra!"
