Om det inte gjorde ont skulle jag le

Den här boken handlar om Marcus Grahn. Den är lämpligt nog skriven av densamma. Den fortsätter vid slutet av Men det här är det väl dumt att slänga?, krönikesamlingen från åren 2005 till 2008. Den handlar om schlagerkakor och om surfning, om chokladkalendrar och om uppfostring, om att landa, om att prata, om att vara en lillebror som leker stor. Den börjar och slutar i en korgstol, i januari och december 2009. Marcus Grahn är född 1984, uppvuxen i Kristinehamn och bosatt i en stuga i en skog utanför Karlstad. Förutom Men det här är det väl dumt att slänga? består hans tidigare utgivning av romanen Picasso valde också Kristinehamn (Albert Bonniers Förlag, 2008) och dokumentärboken Sweden Rock Festival (Etoall Production, 2007). Skrivet om Men det här är det väl dumt att slänga?: ”Han har en egen stil som är en fröjd att läsa. Det är rappt, underfundigt och humoristiskt men med en poetisk eftertanke som tilltalar.” (Wermlandiana, Föreningen Värmlandslitteratur) ”Grahn skriver med en starkt subjektiv och dynamisk penna, ibland finstämt och vemodigt, ibland ilsket och utmanande, oväntat och annorlunda./.../Sammantaget en originell krönikör som ofta överraskar läsaren.” (Bibliotekstjänst)