Glasborgen

Jag satt i en taxi och funderade på om jag var för uppklädd för kvällen, när jag kastade en blick ut genom rutan och såg mamma rota i en sopcontainer. Det var i skymningen en blåsig marskväll. Vinden slet i ångan som kom upp ur gatubrunnarna, och människor skyndade längs trottoarerna med uppfällda kragar. Jag satt fast i trafiken två kvarter från festen jag var inbjuden  till. Det var flera månader sedan jag hade sett mamma, och när hon tittade upp greps jag av panik för att hon skulle se mig och ropa mitt namn och att någon som var på väg till samma fest skulle få syn på oss tillsammans, och mamma skulle presentera sig och min hemlighet skulle vara avslöjad. Jag gled djupare ner i sätet och bad chauffören vända och köra mig tillbaka till Park Avenue.

Jeannette Walls mamma och pappa, några av de många oförglömliga karaktärerna i denna ovanliga självbiografi , är excentriker. Rex är en karismatisk och djupt störd man, vars ”lilla drinkproblem” hindrar honom från att någonsin behålla ett jobb, Rose är konstnär som tycker att det är viktigare att måla en tavla än att se till att det kommer mat på bordet. Ungar ska bara lämnas ifred, då blir de lyckliga och härdade till såväl kropp som själ.

I denna skakande men samtidigt så underhållande uppväxtskildring slås vi av den ömsinthet med vilken Jeannette Walls beskriver sin familj, och hur skickligt hon låter oss förstå hur de begåvade syskonen invaggas i övertygelsen om att deras turbulenta liv i djupaste fattigdom bara är ett enda strålande äventyr.

En bok för alla som älskade barndomsskildringen Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt.