Isakskatedralen

Bokens jag vaknar upp på sjukhus i Helsingfors efter ett slaganfall. Till en början minns han ingenting – sjuttio år är borta, hela hans liv – och tror sig vara i Moskva. Obegripligt nog verkar emellertid personalen vara fullkomligt okunnig om den staden. Inte blir det bättre när matvagnen kör över leksakståget som han har fått låna från barnavdelningen.    Men efter ett par veckor blir han sig själv igen. Inte helt, förstås, men han vet i alla fall vem han är. Armar och ben vill inte riktigt vara med och hjärnan blir överansträngd om han får ta emot för mycket information. Han ligger och lyssnar på sina lika skröpliga rumskamrater som kivas med varandra. Den ene är nästan döv och hör allting fel och den andre har all världens sjukdomar som han så gärna vill berätta om.    Han börjar komma ihåg bitar av sitt liv. Han är änkling och har en son. Sonen arbetar för tillfället som förgyllare i Isakskatedralen i S:t Petersburg inför stadens trehundraårsjubileum. Han oroar sig för att sonen kan ha gått och blivit religiös. Fast pojken kanske bara har börjat tänka lite djupare tankar … Det vore i så fall inte ett ögonblick för tidigt.    Livsandarna återvänder på allvar, och som den krutgubbe han visar sig vara läxar han upp läkare och sköterskor och rymmer emellanåt ut till närmaste park. Till slut är han färdigbehandlad och skrivs ut från sjukhuset.    Mot S:t Petersburg! Han ska träffa sonen och försöka göra allt bra mellan dem igen.    Innan de träffas köper han en ryssmössa och går längs Nevskij Prospekt och drar sig till minnes hur det var när han var här med sin fru och vad de gjorde. En gatumålare tecknade av honom, men tyvärr glömde han teckningen på toaletten på Eremitaget. Trots att många år har gått har han bett sonen att försöka leta rätt på den. Toaletten låg på andra våningen, det minns han bestämt.    Åter på hotellet sätter sig en stilig kvinna i sextioårsåldern bredvid honom. De börjar prata och kommer överens om att äta frukost tillsammans morgonen därpå.    Han går ut och tänker köpa present till Maija som han nyss träffade, men det bär sig inte bättre än att han blir rånad i bankomatkön. Han svimmar och vaknar upp i sonens lägenhet. De pratar ut och börjar förstå varandra. Sonen har till och med hittat den borttappade teckningen.    Och nästa dag väntar träff med Maija … Kari Hotakainen slog igenom med den lika tragiska som komiska romanen Löpgravsvägen, för vilken han tilldelades Nordiska rådets litteraturpris.