Upprepningen

<strong><em>"Boken l&aring;g d&auml;r, jag drog ut den, men &ouml;ppnade den inte f&ouml;r att l&auml;sa det jag hade skrivit liksom i yra, slet bara ut sidorna och rev dem i bitar utan att l&auml;sa dem f&ouml;rst och sm&ouml;g ut till badrummet och spolade ner dem i toaletten. Nu visste de det, nu</em><em> f&ouml;rst</em><em>od</em><em> de hurdan jag var&hellip;"</em></strong>&nbsp;

&rdquo;Varf&ouml;r skriver jag du n&auml;r jag menar jag?&rdquo; fr&aring;gar sig ber&auml;ttaren i Hjorths mest autofiktiva bok hittills. F&ouml;rfattaren upprepar sig av en anledning: f&ouml;r att &rdquo;det du vill gl&ouml;mma &aring;terv&auml;nder, hems&ouml;ker dig&rdquo; genom livet, presenterar sig i nya skepnader och med ett alltmer insisterande pekande. Det handlar om ett l&auml;gga pussel f&ouml;r att g&ouml;ra den egna livshistorien begriplig.

En ton&aring;rig flicka, h&aring;rt h&aring;llen hemma av en neurotisk mamma och en stum, bortv&auml;nd pappa. Hon &auml;r p&aring; v&auml;g in i n&aring;got eget, har tr&auml;ffat en kille som till r&aring;ga p&aring; allt heter <em>Finn Lykke</em>. Men sexdebuten blir inte alls vad hon t&auml;nkt sig. I st&auml;llet blir det hennes livs f&ouml;rsta lektion i att en l&ouml;gn &ndash; det man diktar ihop &ndash; kan tas f&ouml;r sanning och att det aldrig finns n&aring;gon v&auml;g tillbaka.

Det flickan skriver i sin dagbok skapar en tryckv&aring;g genom hemmet som g&ouml;r att maskerna faller och avsl&ouml;jar brottet hon utsattes f&ouml;r som barn. Barnet, offret, som sedan v&auml;ckte s&aring; mycket skuld och skam att de vuxna v&auml;nde sig bort. Hjorth skriver h&auml;r med en klarare ton &auml;n n&aring;gonsin tidigare om ensamhetens oj&auml;mf&ouml;rliga sm&auml;rta och att beh&ouml;va r&auml;dda sig sj&auml;lv tillbaka till livet.&nbsp;

&rdquo;Chockerande bra! &hellip; ett brutalt och skr&auml;mmande familjedrama.&rdquo;
VG