Varför alla hatar poesi

<strong>Med jämna mellanrum blossar frågan om poesins marginalisering upp. Varför läser inte fler </strong> <strong>människor poesi? klagar någon. Poesin är viktig! Utan poesin inget samhälle, säger en annan.</strong>

Ben Lerners utgångspunkt i denna essä är avskyn mot poesin. Han menar att ingen konstform av färdas så ofta, till och med av poeterna själva. »Även jag tycker illa om den«, skriver Marianne Moore. Ben Lerner följer spåren från Platons misstänksamhet mot poeterna in i vår tid. Han resonerar kring hur poesin hänger ihop med vår mänsklighet, varför det är viktigt att bli läst och studerar konstformens främsta och värsta utövare. Här finns närläsningar av Dickinson, Whitman, Keats och Claudia Rankine, men även av William Topaz McGonagall, den skotske 1800-talspoet som vann berömmelse för att han skrev så usla dikter.

En engagerande djupdykning i poesins mysterium, dess lockelse och omöjlighet.

<strong>Ben Lerner </strong>(född i Kansas 1979) är författare till två hyllade romaner, <em>Leaving the Atocha Station</em> (2011) och ­10:04 (2014). Han inledde sin bana som poet och har utgivit tre diktsamlingar: <em>The Lichtenberg Figures</em>, <em>Angles of Yaw</em> och <em>Mean Free Path</em>. Essän <em>The Hatred of Poetry</em> kom 2016. Lerner är litteraturprofessor vid Brooklyn College i New York.
Debutromanen finns nu på svenska som <em>På väg från Atocha</em>, översatt av Alva Dahl.

»Varför alla hatar poesi är en av de bästa kritiska texterna om lyrikgenren som jag läst – och ett av dess mer fascinerande försvarstal … «
– Bookforum

»Att läsa Ben Lerner ger mig den sortens rysning i ryggslutet som jag får varje gång jag möter en verkligt originell författare. Han är en modig, gränslöst begåvad konstnär som helt och hållet går sin egen väg och ändå är en ren njutning att läsa.«
– Jeffrey Eugenides, författare till <em>Middlesex</em>

»Lerner driver sin tes med den verkligt betydande författarens målmedvetenhet och vildsinthet. I varje mening i <em>Varför alla hatar poesi </em>ljuder en ton så sällsynt klar och vacker; varje sida skänker läsaren den njutning som den skarpa tanken ger, i synnerhet den tanke som rör sig mot det sammansatta snarare än det förenklade.«
– Maggie Nelson, författare till <em>Argonauterna</em>