Breven som inte kom fram : Karl XII:s soldater i Norge 1716-1718

En löjtnant skriver att han aldrig tänker undvara plikten så länge blodet rinner i kroppen. En fotsoldat ber Gud om att dödandet och kriget måste få ett slut. En annan av Karl XII:s soldater säger åt frun att se efter hans små töser, att tänka på honom för han glömmer henne aldrig och känner glädje i hjärtat och bröstet för henne. Andra knektar slukar kriget med hull och hår, som om de inte kunde leva utan det.

Genom karolinska soldaters fältbrev från framför allt Karl XII:s fälttåg i Norge 1716 och 1718 tränger soldaternas röster från stormaktstidens sista krig fram, brev som aldrig nådde Sverige. Skrivelserna fångades upp av dansk-norska bönder, diplomater och soldater.

<em>Breven som inte kom fram</em> bär vittnesbörd om krigets fasa, glädje och sorg. De myllrande krigshorisonter som skildras vittnar om soldater och anhöriga som skapade sin egen krigsnormalitet genom att leva i nuet med en brännande vetskap om att varje brev kunde vara deras sista kommunikation med varandra.