SAOL och tidens flykt : några nedslag i ordlistans historia

<em>Svenska Akademiens ordlista</em> har en särställning bland de ordböcker som ges ut i Sverige. Det finns ett exemplar i många svenska hem, och varje ny upplaga väcker stor uppmärksamhet.

Framför allt reagerar människor över urvalet av ord. Nytillkomna ord väcker ibland förundran och ilska, och de ord som strukits kan sörjas som vore de fullständigt raderade ur svenska språket. Detta speglar tydligt den spridda (miss)uppfattningen att <em>SAOL</em> är ett facit över svenska språket och innehåller alla svenska ord. Sanningen är förstås att svenskan innehåller oändligt många fler ord än de 125 000 som finns med i <em>SAOL</em>.
Men <em>SAOL</em> är vårt gemensamma rättesnöre när det gäller stavning, böjning och uttal. Det är ju inte förbjudet i lag att välja en egen stavningsvariant, men de allra flesta inser fördelarna med att vi stavar orden på samma sätt. Enhetlig stavning är faktiskt en ganska modern företeelse. När den första upplagan av <em>SAOL</em> utkom år 1874 så var det svenska språket fortfarande en vildvuxen flora av stavningsvarianter och oklara principer, och <em>SAOL</em> är ett svar på den tidens krav på en stavningsreform som skulle bringa lite ordning. <em>SAOL</em> blev omedelbart en stor försäljningssuccé.
Vi är nu inne på den trettonde upplagan, och arbetet med ordlistan har förstås ändrats radikalt under de dryga 130 år som förflutit sedan den förste redaktören F.A. Dahlgren satte stålpennan mot papperet och började skriva. Följ med på en intressant resa genom ordlistans historia - den är ju också svenska språkets historia - och läs om arbetet bakom en av Sveriges mest lästa böcker.