James Joyce

”Min stackars Jim, han var en så fantastisk man”, sa Nora (Barnacle) Joyce, hustru till författaren James Joyce. Stackars Nora, frestas man utbrista, för hon måste också ha varit en fantastisk kvinna. ”Författaren är en plåga för den han bor ihop med”, skriver Edna O´Brien. Och att döma av den här biografin var Joyce ett monster: tyrannisk och självisk – men genial. Och ändå varm fästad vid sin hustru, den enkla lantflickan Nora – precis som hon var fästad vid honom; hur många gånger hon än föresatte sig att lämna honom förmådde hon aldrig löpa linan ut.

O´Brien sticker inte under stol med Joyces fel och brister, men hon förmedlar detta med sådan kraft och lidelse, med ett språk påverkat av Joyces lysande uppfinningsrikedom, att det inte är utan att man förstår Noras dilemma.

I snabba drag tecknas här Joyces liv: uppväxten under vilken familjen stegvis förföll i fattigdom; mötet med Nora och deras gemensamma flykt till Paris; deras passionerade och obscena brev till varandra; deras liv tillsammans medan Joyce skrev, tog ströjobb och tiggde vänner och släktingar om pengar; framväxten av romanen Odysseus och skandalen som dess utgivning vållade; de framgångar och den relativa ekonomiska trygghet han så småningom uppnådde; hans sorg och förtvivlan över dottern Lucias alltmer försämrade hälsotillstånd; de sista bittra åren och så, slutligen, hans död i Zürich 1941.

En mycket koncentrerad levnadsteckning. Och ändå ges det också utrymme att sammanfatta och beskriva Joyces litterära skapelser, inte minst Odysseus och Finnegans Wake, ett par av 1900-talslitteraturens kanske mest komplicerade verk.

O´Brien tycker helt klart, precis som Nora, att Joyce var en fantastisk man, trots alla sina mänskliga brister. ”Måste författare bli sådana monster för att kunna skapa?” frågar hon vid ett tillfälle. Och svarar: ”Jag tror att de måste det.” Hon finner stort nöje i att låna hans egna ord för att berätta historien om hans liv och hennes skildring är både kritisk och beundrande – och allt annat än akademisk. Det har alltså blivit en både underhållande och njutbar bok. Och O´Briens entusiasm för Joyces verk är så smittsam att man får god lust att på nytt ta sig en dust med dem.