Egenutgivare inte välkomna på Arbetsförmedlingens Portugalresa

När Arbetsförmedlingen tog det goda initiativet att låta svenska författare möta förlag i Lissabon sa man nej till att låta egenutgivare anmäla sig. Något som gjort många besvikna.

En del av oss blir utgivna på ett stort förlag och andra bestämmer sig för att prova lyckan på egen hand och se om vingarna bär. Ett eget förlag är ju också en merit på listan, om allt går vägen. Frågan är förstås hur man ska sålla agnarna från vetet i den stora flod av böcker som kommer den vägen. Kvaliteten varierar där, precis som på andra håll.

Frågan är mångbottnad. Det ges ut en hel del mindre bra böcker i branschen, där varken formgivning eller text borde ha sett dagens ljus mer än inför den närmsta släkten, men samtidigt ges det också ut en del riktigt fin litteratur. Det är som det är. En del egenutgivare har dessutom slagit igenom stort och det finns exempel på bästsäljande böcker som kommit från hybridförlag och liknande. Inget är alltså givet på förhand.

Men hur tänkte Arbetsförmedlingen när de publicerade den här annonstexten, som vi på Boktugg råkade snubbla över? Rubriken var ”Pitch författare barn/ungdom i Lissabon”, och i innehållet kunde vi läsa att Arbetsförmedlingen arrangerar en pitch för svenska författare inom genren barn och ungdom på svenska ambassaden där nere. Kortfattat går det ut på att man som författare åker ner och får träffa seriösa aktörer som eventuellt kan vara intresserade av att översätta svensk litteratur. Det är ett möte med högt värde, alltså. Att få bli översatt till portugisiska kan på många sätt ses som ett genombrott.

Nå, formuleringen som kom längre ner i texten fick oss att reagera. Där stod nämligen följande: För att ansöka om att delta på denna pitch skall du vara yrkesverksam som författare och ha publicerat minst 2 barn/ungdomsböcker (ej i eget förlag).

Vi vände oss till Arbetsförmedlingens euresrådgivare, som svarade nästan omedelbart. Reglerna har enligt dem satts upp tillsammans med andra svenska aktörer för många år sedan. Svaret blev:

– När Arbetsförmedlingen Kultur Media blev till en enhetlig nationell organisation 2003, fastställdes kriterierna för registrering mellan Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsdepartementet och intresseorganisationerna. Till exempel Teaterförbundet, Musikerförbundet, KRO och Författarförbundet. Det är dessa kriterier vi har att förhålla oss till och visst kan jag bara hålla med om att det har hänt en hel del sedan 2003 som även påverkat bokbranschen. I väntan på att vi diskuterar fram nya registreringskriterier för författarna, förhåller vi oss till de redan existerande.

Vi vände oss till Författarförbundet med en snabb fråga, för att försöka få lite ytterligare klarhet i det hela. Där säger Susanne Steneros följande:

– Vi har rätt nyligen träffat AF Kultur och de ska återkomma när de har tagit ställning till förslaget att alla som är medlemmar i Författarförbundet ska kunna skriva in sig hos AF Kultur. Jag kan inte förstå att platsannonsen utesluter de som är egenutgivare.

Vidare berättar hon att egenutgivare kan söka medlemskap i förbundet. Förbundet läser och bedömer kvalitén i de böcker som har getts ut på eget förlag, men de läser också böcker utgivna på förlag där de är tveksamma till redaktörshjälpen eller där de vet att någon har betalat för att få sin bok utgiven.

– Vi har diskuterat Författarförbundets invalskriterier med AF Kultur, säger Susanne. De vet att även egenutgivare som uppfyller kvalitetskravet kan bli medlemmar i Författarförbundet.

Det finns med andra ord inget enkelt svar på frågan om varför en grupp utgivare helt enkelt har diskriminerats från att ansöka om en så viktig resa i just det här fallet. Vi kan knappast heller prata om en skuldfråga, eftersom reglerna helt tydligt har satts upp av en mängd aktörer och de varit eniga i sitt beslut.

Problemet är istället att saker och ting har förändrats rejält sedan 2003. Egenutgivningen hade inte riktigt samma möjligheter för 15 år sedan. På den tiden var det fortfarande ett område som befann sig i en uppstart, åtminstone sett till den breda målgruppen författare.

Då kan man förstås ställa sig frågan varför det går 15 år utan att man reviderar ett sådant beslut, inte minst eftersom branschen är i ständig rörelse och en del egenutgivare slår de större förlagen på fingrarna då och då. Ska de då ändå exkluderas?

Vi vände oss till en av de författare som kunde varit aktuell för just resan till Lissabon, och försökte få ett grepp om hur situationen ser ut i allmänhet för de som ger ut sina egna böcker.

Kim M. Kimselius är rutinerad och har varit med i många år och hon är enligt egna ord väl medveten om att det här med att ge ut på ett etablerat förlag ger en kvalitetsstämpel som egenutgivarna saknar. Och hon är väl insatt i varför det är på det sättet.

Till Boktugg säger hon:

– Att köpa in böcker från etablerade förlag garanterar att boken blivit korrekturläst, rätt satt, har bra omslag, bra baksidestext, samt att boken med största sannolikhet kommer ut hos bokhandlarna genom centrala inköp. Många egenutgivare vet inte vad det innebär att ge ut en bok, det finns många skrämmande exempel på det. Men överlag håller de flesta egenutgivare samma höga kvalité som böcker utgivna hos de större förlagen.

Kim har också erfarenhet av båda delarna. När hon hoppade av från B. Wahlströms efter att ha sålt tusentals böcker på bara några veckor och gjort succé där var det inte svårt att övertala bokhandlarna om att ta in hennes senare egenutgivna böcker. Faraos förbannelse kom lätt in hos de flesta handlare, eftersom de redan visste att hon sålde bra. Men hon upptäckte också att hon fick stopp i dörren hos de som inte haft hennes andra böcker inköpta.

– Jag hade ingen chans att få in min bok hos andra bokhandlare, de som inte hade hört talas om mina böcker och mitt namn. Där fick jag kalla handen direkt, eftersom jag hade gett ut boken själv. ”Det vet man ju vilken sorts böcker det är, när de ges ut själv”, var det en surmulen bokhandlare som sa, innan han slängde luren i örat på mig.

Så trots succéerna hos ett etablerat förlag har hon fått kämpa för att nå längre ut. Och hon har gjort det genom att visa att egenutgivning kan hålla samma kvalité som förlagens böcker. Att berättelserna håller samma höga nivå och att allt runt omkring fungerar.

Men hon ser också att det finns en mängd problem på andra områden, som när det gäller priser och utmärkelser. Där har egenutgivare inte en chans. Inte på grund ut av att de är sämre, men eftersom förlagen gått samman och startat priserna och därför kammar hem de flesta av dem.

– Man räknas liksom inte om man inte har gett ut på ett stort förlag, säger Kim. Jag närmar mig nu 50 utgivna böcker, samtliga på eget förlag. Mina böcker är översatta till sex språk och jag är stor författare på Island, där jag ges ut av ett etablerat förlag. Där har jag fått pris för att ha gett ut en av de bästa utländska böckerna.

Med det närmar vi oss förstås också frågan om det där med Arbetsförmedlingens resa till Lissabon, en resa som Kim hade sett fram emot att söka till. Men det gick alltså inte.

– De tänker väl att de vill sända kvalitetsböcker till Lissabon, säger Kim. De vill visa det bästa av svensk litteratur, men åh, så många de går miste om när de gör på det här sättet. Jag blev helt galen när jag läste formuleringen och jag tror många med mig tänker på samma sätt.

Hon hoppas att resultatet blir ett ramaskri och att egenutgivarna börjar ta plats på ett annat sätt, och att bokhandlarna och media inser hur många fantastiska egenutgivna böcker det finns. Men vad hjälper det nu, när resan inte blir av …

– Att få veta att jag var utestängd från att resa till Lissabon för att promota mina böcker hos de portugisiska förlagen, bara för att jag ger ut själv, det känns som ett hån, inte bara mot mig, utan mot alla de fantastiska författare som ger ut på eget förlag, säger Kim. För mig känns det extra hårt eftersom jag i år släpper Tsunamikatastrofen i Lissabon. När jag gjorde research i Lissabon sa alla jag pratade med ”Åh, den boken behövs här!” Gissa om jag önskar att jag var en av dem som fick åka till Lissabon …

Hon berättar vidare hur konstigt det känns. Särskilt eftersom hon har läst så många böcker av egenutgivare, som varit bättre än romaner från de stora förlagen. Som hon ser det finns det en stor, bortglömd skatt hos just egenutgivarna.

– Det är dags att de böckerna lyfts fram, att egenutgivarna får en annan status.

Och om det är något hon vet säkert så är det att hon inte tänker ge upp sin författargärning bara för en sådan sak.

– Efter 21 år som etablerad författare, många av dem som egenutgivare, kämpar jag för alla som ger ut själv, säger Kim avslutningsvis. Egenutgivarna är en kraft att räkna med.

Så ja. Vi har en karta med två grupper, tycks det. En del befolkas av de etablerade förlagen och en del befolkas av olika sorters författare som vill något med sina böcker, men som valt en lite annorlunda väg genom branschen.

Ibland korsar de två grupperna väg med varandra. Oftast när förlagen nosat upp egenutgivare som säljer som smör. Det ironiska är ofta att de i många fall tackat nej till en bok i första läget, men när den sedan säljer ställer de sig på kö och tycker den håller rätt kvalité … sånt är väl livet, antar jag.

Vad Arbetsförmedlingen beträffar, tycker jag att de ändå förtjänar en eloge för ansatsen att sprida svensk litteratur utanför gränserna. En olycklig formulering senare kan vi bara hoppas att de olika grupperna sansar sig och funderar över hur man kan släppa in fler till de här resorna och låta fler författare vara med i urvalet. Även de som ger ut sina egna böcker.

Det enda som är säkert är att det finns många olika sorters litteratur, precis som det ska vara.