Buttra bokhandlaren åker till Stockholm och sätter Svenska Akademien på plats – det blir ord och inga visor

Man vill tro gott om saker man tycker om. Som en akademi som lyfter litteraturen. En grupp människor som arbetar med det vackraste och bästa som skrivits. Men när de går över gränsen, då krävs det en insats. Av en bokhandlare.  

Det är fredagen den trettonde. Nu igen. Och en svart katt springer över gatan. På Norrskensgatan går jag under en stege. Jag har liksom slutat bry mig. Igår morse trodde jag att jag skulle på en första dejt med min nya kärlek, bibliotekarien Susanna. Praktikanten Erik retade mig hela dagen. Med all rätt. Jag var nervös och tankspridd. Satte kaffet i frysen, satte frysen i källaren, satte källaren i brand. Nej, inte riktigt, men nästan.

Men sedan. Sedan hände det ju. Det … onämnbara. Efter Svenska Akademiens möte fylldes tidningarna av redogörelser för vad som nu hade hänt. Bägaren rann över. Jag hade precis låst bokhandeln och stoppat ner nycklarna i fickan. Praktikanten Erik hade gått ner på stan, men jag ringde upp honom direkt.

– Erik, det räcker nu, sa jag tyst. Det är dags för mig att åka dit. Du får öppna imorgon.

I luren hördes inte ett ljud först. Tunga andetag. Och sedan:

– Är det dags att ta på Fantomen-masken? sa han.

Jag skakade på huvudet, som om han kunde se mig.

– Nej, nu är det allvar, sa jag och började gå neråt älven, förbi de stängda klädaffärerna och centrums övergivna parkbänkar. Jag tar ett plan upp nu ikväll. Det är bestämt.

När chocken lagt sig hörde jag hur han började protestera och argumentera för att jag skulle sansa mig, men då var det redan för sent. Jag var säker på min sak. Jag var på väg. Jag var redo. Och jag var förbannad. Något jag inte varit sedan 1978, då min bästa kompis råkade spilla vatten på mitt exemplar av Bröderna Lejonhjärta.

Nu, fjorton timmar senare, stiger jag av flygbussen i Stockholms centrum och köper en kopp kaffe på Pressbyrån vid stationen. Ingen mjölk, och en påtår direkt. Jag klunkar i mig den svarta drycken och går sedan mot taxibilarna och ber om att bli körd till Börshuset i Stockholm. Chauffören skrattar när han hör adressen.

– Du lär inte bli ensam där idag, om man säger så, berättar han. Där är redan journalister och tv-folk på plats. Vilken grupp tillhör du?

– Jag är inte någotdera, säger jag lugnt. Jag är en sådan som … fixar saker.

Han tittar på mig i backspegeln, kisar med blicken och lutar huvudet på sned.

– Är du … är du bokhandlare?

Orden uttalas med lika mycket chock som förvåning och jag nickar bara tyst mot honom och sedan åker vi den korta sträckan mot högborgen jag så länge drömt om att få besöka. Men kanske inte så här. Inte med den här agendan.

Framme betalar jag honom och stiger ur bilen. Han hade rätt. Torget framför byggnaden är redan befolkat av en skara människor som alla tycks ha kommit för att stanna. De väntar på något. De vill bli först med nyheterna. Nu är allt som rör De Aderton högvilt och har stort nyhetsvärde.

Jag går förbi folket som slagit sig ner på trappan på framsidan och går runt hörnet, mot sidoingången. Det är inte så svårt som man kan tro, och när en av skuggorna smiter in genom dörren efter att ha slagit in portkoden är jag snabbt framme och lägger min plånbok emellan. Väntar en stund för att se om någon ska märka något och smiter sedan in i mörkret.

Uppför trapporna, en lång korridor. Ett kök, en grå tjock matta. Ett par stängda dörrar och sedan … ja, där är det. Mötesrummet. Det avlånga bordet jag sett på bild så många gånger. Ännu en matta, mörkt röd. Och kristallkronan i taket.

De är så klart redan samlade. De få som är kvar. Stämningen i rummet är tryckt och de talar inte mycket med varandra. Noteringar görs, elva personer med butter uppsyn.

Det är fortfarande tidig morgon och någon sätter ifrån sig kaffekoppen framför sig. Det är Kristina, så klart. Hon ser … lugn ut.

När jag kliver in i rummet tittar Sture på mig som i ögonvrån, men säger inget. Per och Jayne viskar något till varandra, plötsligt inbegripna i ett tyst samtal. Och nej, jag väntar inte på att de ska uppmärksamma mig. På att de ska bjuda in mig.

Jag drar ut en stol och sätter mig på kortsidan, tittar på dem allihop. Harklar mig.

– Först och främst vill jag så klart berömma att ni ibland gör goda val, säger jag och märker att min röst ekar i rummet. J. M. Coetzee var lysande. Hans böcker kunde jag dessutom sälja, så det var bra. Och Imre Kertész, så klart. Mm, där fanns ett par riktiga godbitar. För att inte tala om Herta Müller, som var en svår nöt att knäcka. Men när man väl kom in i läsningen … Andningsgunga var lysande. Så lysande. Och Munro … hon tjänade vi mycket pengar på och var förstklassig läsning. Underbart!

Samtliga ansikten är nu vända mot mig. Per och Sara. Kristina och Horace, stenansiktet. Jayne och Jesper och Tomas. Göran och Anders. Sture och Bo. Jag hade trott att det skulle kännas som att sitta bland vänner. Där hade jag fel.

– Ni har så många tomma stolar att ni nog behöver hålla en loppis framöver, säger jag och försöker le.

– Vem är du? säger Horace och begrundar mig, den skrynkliga skjortan. Hur i hela friden kom du in här?

Jag lyfter båda händerna, försöker lugna honom. När det inte lyckas drar jag istället på mig det allvar som fått mig att komma dit.

– Nu är det jag som pratar, förklarar jag och fortsätter med en mer bestämd ton. Det är jag som är den buttra bokhandlaren. Ja, det är rätt. Ni har säkert hört talas om mig.

Göran Malmqvist verkar mest road och lyfter sin kaffekopp, tittar på mig som om jag stigit ur en lustig tv-serie och nu är där för att roa dem.

– Sitt inte och flina, säger jag då och pekar på dem allihop, en efter en. Det här, det som ni gjort och som ni fått oss att genomlida de senaste dagarna är sorgligt. Det är sorgligt. Det är ett mörker. En oljeläcka i ett naturreservat. Hur tänkte ni? Är det här vad ni kallar snille och smak? Jag tycker mer att ni har skitit i det blå skåpet.  

Och sedan, sedan vet jag inte hur det går till, men jag som är så lugn och beskedlig i vanliga fall reser mig upp och citerar självaste Gustav III från 1786, som drog igång hela baletten med akademien, och jag kan det ordagrant, för jag älskar vad jag trodde att institutionen arbetade med, men som visat sig vara helt fel.

– Är det så här det går till, och nu citerar jag, när ni … arbetar för att uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar. Är det så här ni gör det? Snacka strunt om varandra i tidningarna, som små ungar. Som småbarn. Och ge folk fördelar, för att de känner er? Vad håller ni på med?

– Du, grabben, säger Kristina och tittar på de andra runt bordet. Det är bra, det är bra. Det är jag som röker, men det är ni som blir rökta. Eller som jag brukar säga: De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare.

– Kan någon ringa på vakten? säger Jesper och rynkar pannan. Det här börjar gå överstyr.

Jag stannar upp där jag står, vågar titta på dem allihop igen. På rummet. På hur allting blänker och verkar självlysande där inne. Guldstänket.

– Ni kan vara lugn, jag ska gå, säger jag skarpt. Men ni ska veta det här. Det var för att säga detta som jag åkte hit. Ni … allihop, män som kvinnor, sitter här för att ni valts ut för att förvalta språkets kraft och utveckling, det förunderliga med orden. Ni är litteraturens finaste riddare. Ja, ni sitter här för att ni ska vara lite … bättre? Så vad är det ni gör? Vad är det? Borsta dammet från axlarna och stig in i samtiden. Det går bra att respektera kvinnor. Jag lovar, det går bra att inte acceptera smutskastning och uråldriga traditioner, som bygger översitteri och mansgriseri. Jag vet att jag förenklar … men ni offrade två kvinnor på grund av att en förkastlig man gjort bort sig … varför? Det är en enkel fråga: VARFÖR?

Och nu märker jag att jag nästan ropar ut orden, att jag har två stora vakter vid sidan om mig, som släpar mig ur rummet på ett långsamt och nästan ovärdigt sätt. Men jag har mer att säga och jag slänger det ur mig medan dörrarna går igen och jag bara anar Stures bestämda ansikte på högerkanten.

– Jag älskade det ni gjorde för litteraturen, men ni har svärtat ner min kärlek, ropar jag allt vad jag kan. Och ni kan glömma den där rabatten jag lovade er för några år sedan, om ni någon gång ville köpa böcker av mig. Glöm det! Glöm det!

Sedan är jag plötsligt ute på gatan igen. Övergiven av alla och envar. Men jag känner mig ändå lite bättre till mods. Som om jag är stärkt.

Fast det grämer mig att Klas Östergren inte var där. Han verkar nice. Och jag ville haft hans autograf. Den hade suttit fint bakom disken i bokhandeln. Om jag skulle åka hem till honom och prata med honom också?

Om jag skulle …