Kapprumsbibliotek – ett smart sätt att främja läsning eller ett hot mot biblioteksersättningen?

Många förskolor och andra verksamheter har satt i system att låna ut böcker, omedvetna om att de samtidigt snuvar författarna på biblioteksersättning.

De flesta i bokbranschen har ett hum om hur bibliotekssystemet fungerar och att varje utlån genererar ersättning till upphovsmakarna. Systemet är statligt finansierat och innebär att det är gratis att låna böcker samtidigt som utlåningen drar in inkomst till författare, illustratörer och översättare.

Så länge utlåning av böcker sker inom ramarna för detta system är allting gott och väl för alla parter. Men på olika håll finns andra typer av inofficiella mindre ”bibliotek” där institutioner eller verksamheter köper in böcker för att sedan låna ut dem utan kostnad. En generös gest och ett trevligt sätt att sprida litteratur, som inte innebär några direkta skillnader för låntagarens del (om man bortser från ett begränsat utbud eller andra lånetider). Dock påverkar det i många fall upphovsmännen.

Marie Rydell är barnboksförfattare och har bland annat skrivit serierna Mera Kråke och Williams kompisar (Idus förlag). Dessutom är hon förskollärare, och det var på jobbet som hon uppmärksammade fenomenet ”kapprumsbibliotek”. I Varbergs kommun där hon arbetar infördes ett utlåningssystem på förskolorna som innebär att familjer kan låna med sig böcker hem.

– Jag trodde först att det var kopplat till biblioteken, som en förlängning av vanliga bibliotek, säger Marie. Men så var det inte. Förskolorna äger själva böckerna och lånar ut dem till familjerna.

Snarlika utlåningssystem finns i många kommuner, och inte bara på förskolor utan även i väntrum på exempelvis vårdinrättningar. Det läsfrämjande syftet är givetvis gott. Men den här typen av utlåning blir i längden problematisk eftersom det ofta sker under radarn för biblioteken, vilket innebär att upphovsmännen inte får någon ersättning för att deras böcker lånas. Böcker som lånas ut via ett bibliotek ligger till grund för den biblioteksersättning som Författarfonden betalar ut till upphovsmän varje höst (2017 låg ersättningen på 96 öre per lån).

Boel Werner sitter i styrelsen för BULT (barn- och ungdomsboksförfattarna) i Författarförbundet, och hon säger att de är klart medvetna om den här företeelsen. Hon informerar också om att det rör sig om två olika företeelser när man talar om kapprumsbibliotek:

I det första fallet sker utlåningen genom att en förskola eller annan inrättning lånar en bokpåse från ett bibliotek. I det fallet finns en schablon som innebär att varje titel i påsen registreras för tre lån. Hur stor den verkliga utlåningen är går enligt Författarförbundet inte att mäta, och det finns indikationer på att om man kunde få fram de faktiska siffrorna skulle detta lika gärna kunna resultera i färre lån som fler.

I det andra fallet, när privata aktörer köper in böcker för utlån (som i fallet med Varberg ovan), fastslår Författarförbundet att detta inte är förbjudet så länge lånen är gratis. Detta sker oftast på platser där filialer lagts ner eller skolbiblioteken är otillräckliga, och barnen därigenom har svårt att få tillgång till böcker. I andra länder går tendensen mot fler privata bibliotek i spåren av biblioteksnedläggningar, så detta är något som Författarförbundet och övriga intressenter bör hålla ögonen på.

– Vi i förbundet ligger lågt med denna fråga just nu, säger Boel. Men vi kommer säkert att återkomma till det.

Men även om det inte är olagligt att låna ut böcker genom ett privat bibliotek så är det en nagel i ögat på författare som vill ha betalt för sitt jobb. Marie Rydell är själv kluven till fenomenet. Hon är rädd att systemet leder till att föräldrarna bara fortsätter att låna böcker av förskolan eftersom det är mycket enklare, istället för att söka sig vidare till biblioteket.

– Jag tror att okunskap om bibliotekssystemet ligger bakom en stor del av problemet, säger Marie. Vanliga förskollärare har ingen aning om att de gör fel. Och det är jättebra att främja läsandet, men när vi har ett statligt bibliotekssystem så vill man ju som författare gärna ta del av det.

Hon föreslår en möjlig lösning i att förskolorna för statistik över utlånen som de sedan rapporterar till biblioteket, men frågan är om det är genomförbart eller mest skulle innebära mycket administration för båda parter. Kanske är en enklare lösning att kommunerna får mer information om att det finns en möjlighet att bedriva egen utlåning genom så kallade bokpåsar via biblioteket. Gissningsvis är kapprumsbiblioteken uppskattade av besökare och familjer och att begränsa dem, och kanske därmed även utlåningen eller läsningen i sig, ligger inte i någons intresse. Men önskvärt vore att hitta en kompromiss där utlåningen sker inom ramarna för bibliotekssystemet.