Svenska förlag påverkas i högsta grad av den vikande kritiken (Del 3)

Boktugg synare litteraturkritiken. Vi pratade med fyra svenska förlag för att höra hur de ser på läget kring ett minskat antal recensioner. Läs vad representanterna från Forum, Albert Bonnier, Norstedts och Bucket List Books lyfter i våra kortintervjuer.

Efter den långa debatten om en vikande litteraturkritik bestämde sig Boktugg för att prata med ett par svenska förlag för att höra hur de ser på saken. Rent generellt kan man säga att kritiken spelar en stor roll för dem, av flera olika anledningar, och att en minskad andel recensioner kan få efterspel både hos dem och författarna de har knutit till sig.

Vi har tidigare tagit upp att man från tidningarnas sida idag gör fler långa och gedigna analyser av böcker, men att det sammantaget syns färre riktiga recensioner i pressen. Det innebär att vi får genomarbetad kritik av ett krympande antal böcker och att de flesta författare helt enkelt får acceptera att de inte blir belysta på litteratursidorna.

Adam Dahlin, Bokförlaget Forum

I en intervju med Boktugg svarar förlagschefen Adam Dahlin på Forum följande på frågan om hur de påverkas av färre recensioner:  

– Ja, vi påverkas, men inte genom att vi säljer färre böcker. Under mina 14 år i branschen har sällan fina recensioner lett till en tydlig försäljningsökning. Den största påverkan är nog dels på ett kvalitativt plan. Jag tror att vi blir bättre av att våra nyheter får en professionell bedömning. Och dels på ett mentalt plan, det vill säga när en författare slitit med sin bok i flera år kan fina recensioner väga upp mot en lägre försäljning. Men detta är också långsamma processer, jag är rädd för att kulturredaktionernas minskade resurser kommer få större strukturella konsekvenser för bokbranschen än vi förstår just nu. Litteraturen har tack vare kulturredaktionerna i dagspressen haft en framskjuten roll i samhället, men när den inte längre tar plats på samma sätt försvagas litteraturens roll. Och i och med det riskerar färre författare känna motivationen att orka driva mödosamma litterära projekt i framtiden.”

Frågan man ställer sig är förstås om bokbloggarna ersatt något av underlaget och om en sådan recension är värd lika mycket som en notis i tidningen? Har de saknade recensionerna ersatts på andra sätt?

– Nej, det finns ingen bokblogg som är tillräckligt stor i Sverige. I USA finns Goodreads som blivit viktig för förlagen där, kanske kommer de till oss också så småningom.

Vilken lösning kan man då sikta efter för att komma tillrätta med det här? Adam Dahlin ser en framtid där vi kommer att bada i ett gigantiskt utbud där allt är tillgängligt jämt, och där upptäckbarhet blir ännu viktigare.

­– Jag är därför övertygad om att det kommer att finnas en stor efterfrågan av kritik, recensioner och omdömen som hjälper och guidar oss läsare. Men jag är osäker på om det kommer att vara som vi vant oss vid, det vill säga på dagstidningarnas kultursidor.

Däremot har han svårt att se hur förlagen kan bidra till en ökad kvalificerad kritik eftersom de är producenter och därigenom partiska. Opartiskhet är liksom själva essensen av kritik.

Men vad händer då med litteraturkritiken? Kommer den att försvinna?

­– J­ag är tyvärr rätt pessimistisk, säger Adam. Kvalificerade recensenter måste få betalt och eftersom dagspressen på nätet inte får tillräckligt med klick på recensioner kommer det knappast att strömma till mer resurser. Men jag hoppas att jag har fel.

Håkan Bravinger, Norstedts

Vi fick tag på Håkan Bravinger, som är litterär chef på Norstedts. Även han ser att förlagens utgivning blir påverkad och då särskilt de litterära titlarna.

– Det har länge talats om hur tufft det är för den översatta litteraturen idag. Här har vi ett av de bärande skälen till att det har blivit så: för få recensioner, för få läsningar som gör att läsare kan få upp ögonen för boken. Samma sak för lyriken som inte alls kan räkna med recensioner i den mån som gällde för bara några år sedan. Det är särskilt tråkigt för den litteratur som faktiskt strävar efter ett samtal om vad litteratur är och vad den skulle kunna vara.

Han ser dock att bokbloggarna ersatt lite av recensionerna, om man ser till antal, men att det finns andra problem där.

– Utan att på något sätt tala illa om litteraturbloggar, så händer det att man saknar den höjd som kultursidorna så länge skämt bort oss med. Däremot finns nu flera bloggar som skriver både initierat och entusiasmerande – och det är något som säkert kommer att få allt större verkan. Om läsarna bara kan hitta dem förstås.

Problemet där, menar Håkan, är att det tar lång tid att få en litteraturblogg att nå ut. Så det gäller att ha god uthållighet. Men trots det tror han inte att författarna känner att en recension på en blogg är värd lika mycket som en på någon av de större kultursidorna. Inte ännu, åtminstone.

– Det handlar inte bara om hur många som läser, men det har givetvis lite med saken att göra också.

Och för att komma tillrätta med ett mindre antal recensioner i tidningarna behöver man lyfta blicken och komma vidare.

– Eftersom tidningarna har det oerhört tufft i det nya medielandskapet är det inte förvånande att det också syns i de delar som inte direkt säljer lösnummer. Artiklarna blir färre, medarbetarna får sämre betalt. Dock är det lite märkligt att varje chefredaktör med envishet vill låta påskina att det minsann inte recenseras mindre och att litteraturen får lika stor plats som tidigare. Varje människa kan ju se att så inte är fallet. Bättre då att titta framåt och se hur det litterära samtalet kan utvecklas.

Här nämner han också bloggarna igen, som en positiv kraft, och menar att särskilt de stora namnen som Yukiko Duke och Magnus Utvik banar väg för nya vägar [AvF1] för kritiken. Bara några veckor efter att deras recensionsinslag försvunnit från morgon-tv videbloggade de nya recensioner och författarintervjuer i egna kanaler.

­­– Så nej, jag tror inte litteraturkritiken kommer att försvinna. Däremot blir den nog fortsatt decentraliserad, vilket i det här fallet är både på gott och ont.

Daniel Sandström, Albert Bonniers förlag

Under en kort pratstund med Daniel Sandström på Albert Bonniers förlag förklarar han att också de blir påverkade på flera sätt, bland annat genom att enskilda titlar hamnar i total medieskugga, vilket gör dem chanslösa i jakten på läsare.

­– Och färre recensioner, inte minst i tv, utmanar vår kollektiva kompetens, säger Daniel. Om man inte tar del av estetiska resonemang så lär man sig dem inte heller. Recensioner är ett slags ställföreträdande läsningar – böckerna blir genom recensionen en del av det offentliga samtalet, även om alla inte läser dem, så påverkas vårt intellektuella klimat av dem. De utgör kort sagt ett otroligt viktigt bidrag till en demokratisk kultur.

Som han ser det har bokbloggarna ersatt en del av kritiken, i det vakuum som uppstår när kritiken tvingas välja bort. Men han menar också att deras uppdrag delvis är ett annat och det behövs både entusiaster och en professionell grupp för att hålla samtalet vid liv.

­­– Lösningen för den minskade kritiken hänger på hur man löser hela mediepolitiken. Men där händer inte mycket av förnyande art. Public service har idag en kulturkritik som är styvmoderligt behandlad, där måste man skärpa sig, inte minst med tanke på resurserna.

Den stora frågan, som Daniel ser det, är vad som händer när papperstidningen dör. Recensioner är sällan särskilt framgångsrika digitalt, som styrs av ett helt annat läsmönster.

­– Mängden recensioner kommer att minska och antalet recensenter kommer att minska. Det är svårt att se något positivt i detta.

Helén Enqvist, Bucket List Books

Helén har varit med länge och som hon ser det är tv det medium som påverkar köplusten mest, och där är det verkligen svårt att få recensioner.

­– Samtidigt har recensioner ofta generellt en begränsad effekt på försäljningen. Det har snarare varit effekten av att få flera recensioner på första recensionsdag som har gett effekt, vilket har varit väldigt sällsynt i Bucket List Books fall.

Någon direkt lösning på det här ser hon inte, men tankarna kring ämnet är många. Kanske skulle en större satsning på kulturen i samhället ge något.

­– Jag tror att problemet är att litteraturkritiken blivit alltmer utspädd. Allt fler skriver om böcker (bokbloggare med flera), men för en väldigt begränsad krets. Och vidare har boktyckandet förflyttats från bloggare till poddar, vloggar och inte minst instagram. Effekten blir mer ”homeopatisk”, är min uppfattning. Jag vet dock inte vad vi från förlagshåll skulle kunna göra.

Men nej, hon tror verkligen inte att litteraturkritiken kommer att försvinna helt. Men det beror lite på hur man definierar ordet litteraturkritik, som hon ser det.

– Ovan har jag buntat ihop den professionella kritiken med de allmänna bokälskarnas kritik och omdömen. Tidigare kom kritiken mest från utbildade litteraturvetare och grundades i en bred kunskap om litteratur. Men i och med att sociala medier och elektroniska nyheter vunnit mark på traditionella medias bekostnad (och därför tappat läsare och prenumeranter), så har traditionella media nedprioriterat den typen av journalistik och krympt utrymmet.

Ett av resultaten är att kritiken blivit alltmer kortfattad och likriktad, enligt Helén. Hon säger också att likriktningen fanns redan tidigare, men då på ett annat sätt.

– All media recenserar fortfarande i princip samma böcker, och alla tv-soffor tar emot i princip samma författare. Ofta från större förlag, om än inte alltid. Den avlönade professionella litteraturkritiken i traditionella media kommer troligen att fortsätta krympa avsevärt medan alltfler amatörer kommer att tycka i sociala medier. I början när bokbloggarna dök upp (genombrottet kom nog med genomslaget för bokhora.se) var de entusiastiska och blev ofta jätteglada och tacksamma för recensionsexemplar. Numera får jag intrycket att de etablerade bokbloggarna drunknar i recensionsexemplar och att alla möjliga bokälskare ser det som en möjlighet att få recensionsexemplar tillskickade sig. Många bloggare är kunniga och arbetar i många fall även i bokbranschen på ett eller annat sätt (bibliotekarier, lärare, bokhandelsmedarbetare m.fl.), men bortsett från dessa undantag är amatörkritiken av högst varierande omfattning och kvalitet.

”En annan stor förändring som Helén ser är att böckernas livstid har förkortats avsevärt. Förr släppte förlagen en inbunden förstautgåva, därefter eventuellt en storpocket och slutligen pocketen cirka ett år efter förstautgåvan. På rean kunde man finna titeln först bortåt två år efter första utgivningsdag, åtminstone ifråga om översatta titlar. Nu verkar livslängden på böcker av kända svenska författare ha krympt så att serier som förr släpptes om en titel per år ges ut med bara några månaders mellanrum, pocketutgåvorna kommer tidigare och förstautgåvorna kan reas redan sex–nio månader efter första utgivningsdatum.”

Slutligen kom boken på rean år 2 eller 3. Nu verkar livslängden på böcker av kända svenska författare ha krympt så att böckerna släpps i pocket tidigare och förstautgåvorna reas mellan 6–9 månader efter första utgivningsdatum.

­– När det gäller översatt litteratur brukar förstautgåvorna av upphaussade titlar prånglas ut snabbast möjligt, helst samtidigt som originalutgåvorna. Det här ser jag som ett väldigt stort problem som påverkar branschen som helhet och naturligtvis påverkar litteraturkritiken … men det sträcker sig längre än så. Böckerna blir en slit- och slängvara. Det märks även i utvecklingen från pappersböcker till eböcker och ljudböcker, utvecklingen från dyra inbundna böcker till billiga böcker i mjukband, detta samtidigt som pocketformatet är på tillbakagång …

Hur ser då framtiden ut?

De fyra förlagen står som Boktugg ser det alla inför liknande möjligheter och problem, men likheterna mellan dem är på många områden slående. Samtliga är överens om att kritiken krympt avsevärt och att det behöver funderas över vilken höjd vi vill ha på analyserna som görs av nya böcker. Visst kan man skilja på en kultursida och en bokbloggare, men kanske är det så att den ena inte ska utesluta den andra, utan att man måste försöka hålla en linje där de kan samverka.

En fråga som också lyftes är att det saknas en stor litteraturblogg med genomslag, där man håller en lite högre nivå på recensionerna, och låter korta texter samsas med långa.

Böckerna som blir lidande när kritiken sviker är inte de vanliga storsäljarna, utan de mindre kända, mer litterära böckerna som har svårt att hitta fram till sina läsare. De böckerna behöver sina kultursidor och de stora analyserna, för att få en bit av spelplanen.

Klart är att vi behöver kritiken som nämnare, och som en del av boksamtalet i samhället. Utan den rycks ett ben bort och då sätts flera delar av branschen i gungning. Kanske är det vanskligt att säga att kritiken är de smala böckernas bästa vän, men knappast felaktigt. Arenan måste finnas, där böcker som inte säljer av sig själv kan leva vidare. Särskilt eftersom det är de böckerna som ifrågasätter, utmanar och utvecklar oss allihop.

Som avslutning kan vi väl nöja oss med att det finns en tydlig vilja att hitta lösningar och vägar framåt. Än har man inte gett upp. Men var vägarna leder återstår dock att se. Vi lär återkomma till frågan inom en snar framtid.